Dagen efter.

Fyra svenskar saknas. Jag kan förstås inte ens närma mig den känslan de anhöriga måste ha just nu.

Jag ska till frissan idag, något jag verkligen brukar tycka är lyxigt eftersom det sker så sällan och inför releasen behöver jag ju vara lite piffig. Det är månader sedan jag var där senast.
Men idag känns det inte alls som jag vill åka dit.
Jag är låg, bestört och lite rädd.
Överallt i världen dör människor för att några få vill bestämma vad alla andra ska tro på och för att andra inte vill se eller hjälpa till.

Såg ni Skavlanintervjun med kvinnan som hade varit gift med en av dem?
Otroligt obehagligt och jag vet inte vad jag ska tänka om hennes ickeageranden, det där passiva som väl de flesta av oss ägnar oss åt om än inte alls på samma sätt som om man har en inre övertygelse som hon hade då.
Det räcker ju med att vi vänder bort huvudet när vi ser någon som behöver hjälp. Att vi inte sträcker ut en hand (gärna med en tjuga i.) Vi ser bara oss själva och har svårt att sympatisera eftersom vi i vår enfald tror att det aldrig kommer att hända oss.
Vi blundar och därmed ger vi terroristerna rätt, jag kan inte se det på något annat sätt.

Såg ni bilderna från Bryssel?
Hur människor sprang utan att ta med sin någon i språnget?
Det är så vi gör, det är högst mänskligt.
Men det finns också de som stannar och som utan att fråga om vem du är, hjälper till.
Jag har en känsla av att de har en mycket tajtare relation med Gud än de som spränger människor i luften i hans namn.

Jag vet inte vem jag skulle vara i skarpt läge, det är kanske därför jag ständigt skänker bort.
För att jag vill vara en lite bättre människa om det nu skulle vara så att jag också springer.