Det där med att få skratta är väl fantastiskt ändå.

Och hur man kan gå från så djup sorg och saknad till att ta sig för magen och vika sig dubbel av skratt är nästan svårt att förstå, men så är det. Och så var det igår på studentuppvaktningen där så många av mina gamla flygkollegor var på plats.
Många redo för pension, i alla fall i tanken.
Helt galet att tänka på att det var mer än trettio år sedan vi vimsade runt på Gran Canaria tillsammans.
Fina tjejer. Jag är så glad att jag kan träffa dem emellanåt när Helen ställer till kalas.

Annars idag ska jag bara förbereda mig för resan i morgon. Skriva en lista på alla to-dos. Ska försöka hålla sorgen borta över resan, för jag skulle tro att jag kommer att ha några dagar till efteråt när jag ska hämta urnan.
I nuläget har jag bestämt att Misse ska få stå här hemma och så får jag sprida honom den dagen jag är redo. Än så länge är jag inte det. Kanske nästa sommar. Eller aldrig. Jag har fått Jonathans tillåtelse att vara en riktig katt-tant som har askan i bokhyllan resten av mitt liv om jag behöver det.
Vissa bränns och begravs med sin kattaska, sa veterinären ...

Det är så mycket i mitt liv som sammanfaller med mina karaktärers i nya Sonjaboken att det nästan är läskigt.
Den börjar ju med att de får Sonjas urna i händerna och att den fem år senare fortfarande står kvar i bokhyllan hemma hos Maggan.
Det är ju onekligen en likhet. Men också tjejerna, som jag redan när jag skapade dem gjorde till små kopior av mig själv.

Så här är läget för dem nu när vi återser dem igen:
Maggan är familjeslav och tar hand om allt och alla.
Susanne längtar efter den totala friheten.
Rebecka är fylld av sorg.
Där har ni det.

Ikväll får jag tillbaka manuset som jag ska läsa så mycket jag kan av på resan i morgon, i alla fall hitta de delar som jag ska kolla upp på resmålet.
Möjligtvis är jag för trött för lusläsning och att det får vänta tills jag kommer hem. Jag har över midsommarhelgen på mig och sedan går hon i tryck.
Min tredje fina Sonja och min sjunde bok.
Helt galet.
Igår började jag prata med min förläggare om Åttan. Som ju redan finns – jag skrev den före Sonja -–men som ska redigeras. Arbetsnamnet är Nikki. Det kommer den inte att heta när den väl kommer ut nästa höst.

Det var väl det.
En bättre dag.
Jag är oerhört tacksam för det.