Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

måndag 12 juni 2017

Jag är så himla glad för min blogg.

Både den här och den gamla.

Det finns massor med både bilder och minnen av Misse och ofta har han varit till salu för han var en skrikig katt.
Han väckte mig nästan varje natt. utom de sista året  - då nöjde han sig med var tredje och då oftast tidigt tidigt på morgonen vilket var bra eftersom jag ju jobbar bäst då.

Både skrik och hans illamående blev mycket bättre med medicin och när jag läser bloggen ser jag att jag redan för tre år sedan deklarerade att han var gammal.
Min lilla gubbe.
Vi var ju också bästa vänner.
Han har varit en fast punkt. Den jag har åkt hem till, i alla fall de senaste tre åren.

Mamma, som också har varit ett jättefint stöd under den här tiden sedan jag bestämde mig för att Misse skulle få vila för evigt, frågade igår om jag har börjat packa för resan jag åker på nu på torsdag och det har jag inte.
Än så länge är jag inte ett dugg taggad men jag tänker att det ändå är bra för mig att åka iväg. Det kommer att bli bra när jag väl backar ut bilen.
Men packar gör jag dagen innan.
Jag ska i alla fall tvätta idag. Det är en bra början. Och jag har funderat på kläder. Det är jättevarmt där nu, men när jag landar ska det börja regna och det ska gå över dagen efter jag har åkt. Det gör inget men det gör att jag inte vet vad jag ska ha på mig när jag, gående, ska ta mig dit jag ska.

I morgon ska jag först på utspring och sedan på mingel när Helens dotter tar studenten, och till firandet i trädgården ska Jonathan följa med.
Jag är så himla glad i den här ungen och kanske får han stå ut med ännu mer kärlek nu. Tack vare Misse behövde jag ju aldrig känna mig ensam när Jonathan flyttade.

Jag ska hitta en ny form av tillvaro, kanske jag kommer fram till något fint till sist. Det är ju inte så att jag inte har tänkt på det här rätt länge. Jag såg i bloggen att jag vid flera tillfällen hade skrivit "när inte Misse finns längre."
Det har varit allt från att hitta en ny lägenhet till att resa, vara borta ett längre tag och ha en etta någonstans.
Drömmar som kanske slutar med ingenting, men jag kommer i alla fall att ha möjligheten.

Det börjar i sommar med att jag ska stoppa in Jonathan och Linnea i bilen och ta med dem till västkusten, som Jonathan inte har varit på de senaste sju åren typ (har jag sagt det? Säkert. Hjärnan är fluffig just nu.)
Jonathan längtar efter att få visa Linnea Fjällbacka, Smögen och kanske Liseberg.
Just det ser jag fram emot jättemycket.

Måndag. Tre dagar har gått.
Jag gråter inte lika mycket även om jag gör det just nu, jag har ju vetat det här rätt länge och haft ett datum att förhålla mig till. Jag har kunnat ta farväl och sörja också före avskedet.
De frågor jag kämpar med funderar jag vidare på och kommer till sist att hitta ett svar inombords som gör mig gott.

En dag i taget, som vi sa i min anhöriggrupp när jag jobbade på kliniken.

Han låg alltid bredvid mig när jag skrev. Den här bilden är nog från 2011.





7 kommentarer:

Kristina sa...

Tungt när en kär vän lämnar. Kram på dig!

Åsa Hellberg sa...

Tack Kristina!

Eva-Lotta sa...

Kram!

Ebba Range sa...

Tänk, ändå vilken lycka att få leva med ett älskat djur, en älskad bästa vän.
När min hund Razz chockartat/oväntat dog i leukemi 2011, endast nyss fyllda 7 år - höll jag på med att skriva manuset till det som blev min debutroman.
Flera delar innehöll en annan djup sorg - jag grät, vrålade o skrev över de båda sorgerna - ibland på nätterna, på morgonen visste jag knappt vad jag skrivit. Det visade sig bli de starkaste delarna i boken - liksom no filter.
Allt det bästa till Dig <3

Åsa Hellberg sa...

Tack Ebba. Tack Eva-Lotta.

Annika Estassy sa...

Misse tackar dig säkert från katthimlen för alla fina år han fick. Och ja - en egen blogg att kunna bläddra tillbaka i är fantastiskt!

Elisabet Nielsen sa...

Även om det var svårt för dig gjorde du någonting väldigt fint för Misse. Du lät honom gå medan han fortfarande hade en viss livskvalitet och, av vad jag kunnat läsa i din blogg, också trivdes med tillvaron i sin hemmiljö. Och istället för att ta honom till en veterinärklinik, vilket jag har förstått att han inte gillade, arrangerade du så att en veterinär kom hem till er så han fick somna in i sin trygga, invanda hemmiljö.

Eftersom det är så få veterinärer som har den här servicen var du nödgad att göra det nu, medan den här veterinären fortfarande var tillgänglig. Speciellt som vi går mot semestertider och den andra veterinären, jag har för mig du nämnde att de bara var två, kanske inte heller hade varit tillgänglig om det plötsligt blivit akut mitt i sommaren.

Kram och all min sympati för ett svårt beslut och för en tung förlust