Med Jonathan, Linnea och kusinerna.

Det var sju år sedan Jonathan var hemma på västkusten. Fyra år sedan han såg sina kusiner. Den lille, vid min axel på bilden, var bara ett halvår då. Den lille, som nu snubblade lite på ordet när han sa: min Jotahan. Det var omedelbar kärlek från bådas håll.

Fantastiskt kul att Jonathan och Linnea kunde en hel vecka. Det betydde mycket i kontakten med kusinerna, och att det passade mig så himla bra också. De fick bestämma och jag körde. Eftersom vi bodde på landet hos brorsan måste man ha en bil och varken min son, eller hans flickvän, har körkort.

En jättefin vecka som vi kommer att prata om länge.