politikers liv. Hur de bor, vad de äter till middag, om de kan spela instrument eller om de verkar sympatiska är inte vad jag vill veta.
Vad tänker de göra med sin makt? Hur kan de till förändra livet för dem som inte har det särskilt fett?
Jag följer Mamdani, borgmästare i New York, som genomför reform efter reform för att hjälpa New Yorkers till ett bättre liv.
I Sverige kan vi inte göra något sådant alls, tydligen, mer än sänka skatter för dem (för mig, till exempel) som redan har det väldigt bra.
Det är provocerande att se politiker tjata om medelklassen när det finns en sådan tydlig underklass: människor som vill ha en heltidtjänst men som sitter fast i deltid, pensionärer som lever under existensminimun trots livslångt arbete, invandrare som hindras att få ett arbete på grund av sitt namn, kvinnor över 60 som aldrig kommer in på arbetsmarknaden, sjuka som utförsäkras och få gå till socialen, ensamstående föräldrar som aldrig kan spara en krona av det barnbidrag som medelklassen sätter in på ett konto redan när barnet är nyfött.
Sossarna är för mycket vindflöjel. De försöker mer hitta röster till höger än att se dem som behöver deras stöd till vänster.
Och Vänstern har sin extremvänsterproblematik.
Så vad återstår?
Miljöpartiet?
Idag (mellan 8 och 12) väntar jag på installatör av min nya printer som nu står i hallen och väntar. I väntan på det ska redigera första kapitlet. I morgon ska jag göra klart min redovisning. Att ta fram allt jag behöver till det nu funkar inte när en person ska in här och installera. Då vill jag att bordet ska vara helt fritt från mina papper och datorer.
Har researchat köksrenovering och förstått att det bästa är att göra den samtidigt som stambytet (när det nu blir). Så länge får jag stå ut, helt enkelt. Informationsmöte i höst. Det ser jag fram emot.
Typ så. Fredag. Bra dag så här långt. För mig. Andra har det betydligt sämre. Vi borde tänka mer på dem än på oss själva. Särskilt i valtider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar