Jag gillar mina. Allihop. Även de som gör misstag, de som är kompletta egon och de som är dramatiska.
Mina manus är helt och hållet karaktärsdrivna, vilket betyder att handlingen är viktig men att den skulle vara totalt ointressant om inte mina människor fanns i den. Det är bara deras handlingar, tankar och känslor som driver handlingen framåt.
Om jag får beröm för något så är det just människorna i mina böcker, att de är lätta att tycka om. Och jag tänker att vi ska prata om just det idag; vad man kan tänka på när man vill skapa en karaktär som andra kan tycka om. Alltså i underhållningslitteraturen, är bäst att säga, för det är där karaktärer måste vara lätta att ta till sig.
Och som vanligt är jag inget facit, jag dryftar bara mina egna tankar. Okej?
Om vi tänker oss till exempel flygvärdinnan Susanne, från Sonjaböckerna, så har hon tillräckligt mycket emot sig från början för att läsarna INTE ska gilla henne.
Hon är snygg som tusan, rapp i käften, ligger runt med gifta män, blir snorrik, flyttar till ett annat land och så vidare utan att avslöja för mycket för er som inte har läst boken.
Svårigheten med en karaktär som hennes är att
behålla allt det som är uppseendeväckande - som läsarna kan hata henne för - och samtidigt ge henne egenskaper som blir viktigare än hennes långa ben och tjocka långa blonda hår (hur nu något kan vara viktigare än det suckar författaren som har drömt om både och i hela sitt liv) eftersom de flesta irriterar sig på det alltför perfekta.
Tankar, känslor och handlingar är det som avgör.
Tankarna ska vara självreflekterande men utan att karaktären gör sig själv till ett offer. Om man vill göra en karaktär omtyckt får den tycka synd om sig själv i en enda mening (lite överdrivet men ni förstår.)
Typ 1: En person som har brutit båda benen kan inte bara ligga still på sjukhuset och vara ledsen, den måste med jävlar anamma upp och gå.
Typ 2: En person som har gjort slut med Pia kan inte bara sitta och tänka på vilken dålig människa den är som har gjort slut med Pia (det är både offer och ego, hu!) utan måste tänka/säga eller göra något som visar att det kanske var synd men uppenbarligen det enda rätta, och förhoppningsvis kommer Pia över det.
Typ 3: Din gifta älskling har gjort slut. Att gråta över en gift älskare/älskarinna är en Nejnejnej. I en sekund möjligtvis, sedan måste reflektionen och lärdomen komma. Fastna inte i att det är så synd om frun/mannen (offer och ego igen, tro mig) utan låt din karaktär borsta av sig karlfan och gå vidare med högt huvud och "aldrig mer."
Allt ska inte vara som i verkliga livet, vi beskriver en fantasi i underhållningslitteratur.
Om vi fortsätter att ta Susanne som exempel, så är hon en jättebra kompis, en doer som rätt osentimentalt tar tag i saker och ting . Hon står upp för sig själv och hon säger ifrån när någon gör något som hon inte gillar.
Det är
en dimension av henne; om du ska skapa en karaktär som andra gillar, så måste den ha fler:
Susanne är också djupt osäker, känner sig tryggast ensam (igenkänningen på det) och vågar inte riktigt ta steget in i en famn. Hon är rädd för att bli sårad, rädd för att inte kunna tillräckligt och rädd för släppa taget om det gamla.
Och av våra känslor så är rädslor är bra (så länge de inte beskrivs offriga), det gör att vi andra kan känna igen oss. Sårbarhet är otroligt attraktivt (även i verkliga livet, men det är ett helt annat inlägg.)
Omtanke är bra. Jättebra.
Jävlar anamma är bra.
Ödmjukhet är också jättebra. Men inte så att det patetiskt. Om din karaktär gör något bra, så undvik till varje varje pris "tänk att lilla jag ..." Hu. Att förminska sig själv och en prestation är inte bara larvigt, vi gillar inte sådana karaktärer helt enkelt. Och det är ju gillandet vi pratar om här.
I dialog är egentligen det mesta tillåtet (ja, alltså nästan i alla fall),
så länge din karaktär tar ansvar för det den säger.
Alltså kan det fara elakheter ur munnen, det viktiga är vad som händer efteråt, om din karaktär förstår att den har gjort fel, och att den - UTAN ATT VARA ETT OFFER - ställer saker och ting tillrätta.
Om du har en karaktär som är ego, så måste vi som läsare förstå varför. På riktigt förstå varför. Det måste, måste, måste finnas skäl till att en person gör saker som vi som läsare upplever som egoistiska (eller kanske elaka). Och de skälen måste vi författare berätta om. Vi måste alltså ge personen en ursäkt för sitt beteende. Återigen utan att göra någon till ett offer.
Vuxna människor har ansvar för sina egna liv och beteenden, och det vet läsaren och det måste du veta när du låter din karaktär vara egoistisk.
Underskatta inte handling när det gäller att göra en karaktär omtyckt. Små små gester. En klapp på en kind och några snälla ord kan göra en person varmare. Ett skratt, leenden, en omtänksam present likaså.
Ungefär så, tänker jag, lite kort eftersom jag har nya karaktärer att ta hand om.
Hur tänker du?
