En gång i tiden var jag en luskare av rang,

det var nödvändigt då när jag behövde hålla demonerna på avstånd.
Nu finns det inga sådana längre, men mina lusktakter sitter uppenbarligen i.

Det ringde nyss. Ett nummer jag inte kände igen, och då låter jag oftast bli att svara.
Men personen hade lämnat ett meddelande och när jag lyssnade av det förstod jag att det var en så kallad fickringning. Jag hörde hur det stökades i bakgrunden, utan att personen visste att den hade ringt upp mig.
Det är ju spännande.
Någon som jag inte känner har mitt nummer i sin telefon.

Så jag googlade, och hittade ett kvinnonamn som inte sa mig någonting.
Jag googlade foton, men ingenting där heller. Till sist hittade jag ett mansnamn med koppling till kvinnan och när jag bildgooglade honom trillade polletten ned.

När min tyska förläggare och jag var på väg från restaurangen i Gamla stan i tisdags, blev vi stoppade utanför slottet av en man som bad om att få låna min mobiltelefon eftersom hans var urladdad och han behövde ringa sin fru och säga var de skulle träffas.
Yes.
Korrekt.
Det var DEN mannens fru som ringde från sin ficka.

Mvh Åsas Detektivbyrå.