I 23 år har jag tagit hand om.

Först och främst Jonathan såklart, men också Misse.

Det har inte alltid varit lätt för mig det där omhändertagandet. Jag vet inte varför det har känts svårare för mig än vad jag upplever att det gör för andra, men kanske har det med att göra att jag vill göra det perfekt. Att de runt mig ska vara lyckliga, helst jämt. Och att det ligger på mig att fixa det.
Sorgen som jag känner nu handlar om så mycket. Men en av delarna är just skulden och att jag inte kunde fixa det här längre. Att jag inte satte Misse främst utan mig själv. Fy vad det känns hemskt att tänka på.

Men Helen, som utöver Simona har varit ett fantastiskt stöd, frågade mig när jag kunde göra något med Jonathan senast och det har jag ju inte kunnat på länge. Inte sedan Misse blev sjuk.
Vi var i London för två år sedan i 36 timmar, men mer än så har inte funkat för när jag inte var hemma måste han vara det – trots att han är utflyttad sedan länge.

Och hade jag haft kvar Misse hade Jonathan fått bo här i två månader i höst, så mycket har jag att göra, och med en flickvän som ögonen rinner på så fort hon öppnar dörren hit vore det hemskt att tvinga Jonathan till något som han kanske skulle göra, men det skulle vara förfärligt för honom. Han har ju dessutom ett eget liv, med en studio hemma, och kan inte ta hand om Misse så som jag har kunnat.
Dessutom har jag också varit rädd för att något skulle hända med Misse när Jonathan passade honom. När jag åkte till Cypern var Simona backup ifall något skulle hända.
Så allt talar för att det var rätt beslut.

Men in mitt hjärta ...

Och jag saknar honom så nu.
Det gör så ont att soffan är tom, att jag inte går på hans sandkorn som han har släpat ut från sin låda. Inga katthår, inga vattenskålar som jag kliver i för att jag har glömt bort att de står just där.
Jag var i Farsta och en stund gick det bra, men sedan kom bara över mig och med solglasögonen på rusade jag till bilen.

Nu är jag hemma och får vara ledsen.
Det känns skönt ändå.