Jag är så himla glad för min blogg.

Både den här och den gamla.

Det finns massor med både bilder och minnen av Misse och ofta har han varit till salu för han var en skrikig katt.
Han väckte mig nästan varje natt. utom de sista året  - då nöjde han sig med var tredje och då oftast tidigt tidigt på morgonen vilket var bra eftersom jag ju jobbar bäst då.

Både skrik och hans illamående blev mycket bättre med medicin och när jag läser bloggen ser jag att jag redan för tre år sedan deklarerade att han var gammal.
Min lilla gubbe.
Vi var ju också bästa vänner.
Han har varit en fast punkt. Den jag har åkt hem till, i alla fall de senaste tre åren.

Mamma, som också har varit ett jättefint stöd under den här tiden sedan jag bestämde mig för att Misse skulle få vila för evigt, frågade igår om jag har börjat packa för resan jag åker på nu på torsdag och det har jag inte.
Än så länge är jag inte ett dugg taggad men jag tänker att det ändå är bra för mig att åka iväg. Det kommer att bli bra när jag väl backar ut bilen.
Men packar gör jag dagen innan.
Jag ska i alla fall tvätta idag. Det är en bra början. Och jag har funderat på kläder. Det är jättevarmt där nu, men när jag landar ska det börja regna och det ska gå över dagen efter jag har åkt. Det gör inget men det gör att jag inte vet vad jag ska ha på mig när jag, gående, ska ta mig dit jag ska.

I morgon ska jag först på utspring och sedan på mingel när Helens dotter tar studenten, och till firandet i trädgården ska Jonathan följa med.
Jag är så himla glad i den här ungen och kanske får han stå ut med ännu mer kärlek nu. Tack vare Misse behövde jag ju aldrig känna mig ensam när Jonathan flyttade.

Jag ska hitta en ny form av tillvaro, kanske jag kommer fram till något fint till sist. Det är ju inte så att jag inte har tänkt på det här rätt länge. Jag såg i bloggen att jag vid flera tillfällen hade skrivit "när inte Misse finns längre."
Det har varit allt från att hitta en ny lägenhet till att resa, vara borta ett längre tag och ha en etta någonstans.
Drömmar som kanske slutar med ingenting, men jag kommer i alla fall att ha möjligheten.

Det börjar i sommar med att jag ska stoppa in Jonathan och Linnea i bilen och ta med dem till västkusten, som Jonathan inte har varit på de senaste sju åren typ (har jag sagt det? Säkert. Hjärnan är fluffig just nu.)
Jonathan längtar efter att få visa Linnea Fjällbacka, Smögen och kanske Liseberg.
Just det ser jag fram emot jättemycket.

Måndag. Tre dagar har gått.
Jag gråter inte lika mycket även om jag gör det just nu, jag har ju vetat det här rätt länge och haft ett datum att förhålla mig till. Jag har kunnat ta farväl och sörja också före avskedet.
De frågor jag kämpar med funderar jag vidare på och kommer till sist att hitta ett svar inombords som gör mig gott.

En dag i taget, som vi sa i min anhöriggrupp när jag jobbade på kliniken.

Han låg alltid bredvid mig när jag skrev. Den här bilden är nog från 2011.