Hans urna står i bokhyllan, och på den har jag lagt hans leksaker och en liten pälstuss jag hittade i hans borste.
Jag är inte alls beredd att släppa hans aska, det känns mycket bättre att han får vara här hemma.
Så olika det är.
Jag pratade med en tjej nyligen som hade en total osentimental inställning till sina katterna på sin gård. De var råttjägare mer än något annat och om de inte kunde jaga längre tvekade hon inte en sekund på att ta bort dem.
Min relation till Misse var ju betydligt mer personlig än så. I varje vaket ögonblick i 18 år har jag vetat var han har befunnit sig. Hur hans relation till mig såg ut vet jag ju inte, inte mer än att jag vet att han gillade mig.
Men jag minns också hur han gillade Jonathan, som alltid efter skolan kom och slängde sig i min säng (som stod i vardagsrummet). Då tog Misse alltid ett skutt från soffan över till Jonathan och blev omklappad. Som om han hälsade honom välkommen hem.
Fint minne.
Jag smågråter lite, men det känns fint att ha honom här igen där han hör hemma.
Och jag har jobbat idag. Har läst ungefär en tredjedel utan att hitta några korrfel (det betyder inte att det inte finns några ... bara att jag inte har sett dem i så fall), däremot en upprepning som jag vill att man ska ändra.
Eftersom jag började redan vid sextiden så har jag jobbat klart nu, känns det som. Min deadline är 27:e så jag hinner fint.
I morgon ska Jonathan Linnea och jag åka till Kolmården, och det ser jag fram emot.
Jag är så himla glad för att de också gör det.
Som vanligt följer man med bäst på Instagram vid sådana tillfällen.
https://www.instagram.com/asahellberg/
3 kommentarer:
Vill önska dig en fin midsommar!
Förstår dig så väl, vad gäller Misses aska ...
Jag har haft några urnor hemma ... Med min vovve Razz urna var jag och handlade på Ica efter att jag hämtat den. Kändes lite hemligt, spännande då ingen annan kund anade vad jag hade i väskan. Urnan stod kvar i mitt vitrinskåp i tre år ... barnbarnen klappade på den, försökte läsa vad det stod på lappen jag fäst vid den ... en gång öppnade jag den för två av dem - det kändes så bra, de förstod mer än jag. På sommaren 2014 var jag redo, då hade jag bestämt mig för var hans aska skulle strös/vila. Det blev i Dalarna, där finns tjärnen där han försvann som ettåring och var försvunnen under åtta vidriga timmar. I sex år efter det fick jag behålla honom, varje dag, som en gåva <3
Med det sagt kanske du också en dag finner en plats där Misses aska kan vila ... om inte passar det kanske bättre att behålla honom hemma, där han alltid varit med dig.
Tack Ebba. Just nu känns det bra att ha honom hemma:)
Skicka en kommentar