Jag tänker på Fjällbacka,

hur entusiastisk jag var första året och hur det tvärdog året efter. Totalt hade jag lägenheten i ungefär 2, 5 år. 

Första sommaren var magisk, jag trivdes så himla bra, kände mig inte ensam en sekund. Jag jobbade, vädret var fint, jag cyklade, bjöd hem folk, åkte och hälsade på gamla kompisar. 

Men år två kom ensamheten över mig som ett klubbslag. 

Första gången jag längtade därifrån tänkte jag att det handlade om att det var vinter, mörkt och att allt skulle bli bättre när ljuset återvände. 

Men det var inte så. Jag insåg att det inte var hemma längre. Inte som jag hade försökt göra det till i alla fall. Det fanns inget sammanhang för mig att ingå naturligt i, jag hade varit borta i alldeles för många år, skaffat mig egna vanor och preferenser och var inte längre villig att kompromissa eller förändra mig för att bli bekväm. Jag älskar Fjällbacka, men jag ska inte bo där. 

I Stockholm är jag de facto precis lika ensam, men det känns inte så. Mitt liv är här sedan 40 år tillbaka, jag blev vuxen i den här staden. Det var ingen hemifrån som brydde sig om mig på den tiden och mitt liv här blev verkligen mitt. Jag gjorde så gott jag kunde och Stockholm har alltid varit generöst mot mig. Mina misstag förläts snabbt, på västkusten skulle de ältats i all evighet. Jag fick växa istället för motsatsen. 

Vi har alltid gillat varandra, Stockholm och jag, och jag är så innerligt glad för att jag hittade hit. Jag tror att jag hade varit en rätt bruten människa om jag hade bott kvar på Västkusten. 

Det var lördagens fundering efter att mobilen hade påmint mig om något. Selma och jag störtmyser, pyntar lite, jobbar och har det härligt i snölandskapet som tydligen ska regna bort, typ i morgon.  

Till skillnad mot när jag bodde i Farsta, vill jag den här gången gärna att snön återkommer. På Ingarö får den ligga vit och fin. 

Den lilla del av skogen som jag är trygg i.