Igår kväll träffade vi en granne och hennes 5-månaders valp

 utanför när vi hade gått dagens sista vända. Hon följde snabbt med in för att få en bok, och Selma blev överlycklig eftersom valpen Sixten kan vara hennes favorit i området. 

Som de sprang. Runt runt runt i lägenheten, upp i soffan, ned från soffan, och mera runt runt runt.

Hon var helt slut när vi la oss.

Vet inte hur mycket klockan var när hon lämnade hon sängen och la sig under kökssoffan, men vet att jag vaknade vid halv fyra och då låg hon där.

Eftersom det verkligen är hennes place är det superviktigt att jag får till det gömstället i nya lägenheten också. Nästan så att jag funderar på om jag ska byta till en tvåsistssoffa redan innan jag flyttar. Ska fundera på det ett par dagar, men det känns klokt. 

Idag är det bara manusjobb och hundpromenader på schemat. Den för mig vidriga värmen ser ut att fortsätta. Ge mig lite höstväder, tack. 7 grader, regnskurar och lite storm. Är det verkligen för mycket begärt?

Igår pratade jag med den trevlige mannen på Nordea, och måste säga att jag har blivit så väl bemött under hela den här processen. Trevliga människor i varje samtal. 

Och sedan hittade jag en firma och bad om en offert på renovering. Får se om det blir den. Nu är det arbetet igångsatt i alla fall. Jag har också skickat efter fler tapetprover i bruna nyanser. Det måste ju också bli klart. I morgon är det prick tre veckor tills jag får nycklarna och det kan ta tid att få hem tapeter och renoveringen bör ju börja direkt. 

Så galet snygga tapeter. Det här är "Leopolds" våning i Oslo, som jag hittade när jag sökte hans perfekta boende. Älskar den tydliga strukturen i tapeten. 

Visst känns det som om golv måste läggas innan tapetsering? Måste kolla det.

Annars denna morgon vill jag rekommendera Julia Dufvenius och Christopher Wollters bok: Välkommen till vårt äktenskap. Viktig och ärlig bok om missbruk och medberoende. 

Den har skapat debatt, det är tydligen så att man som lekman kan avgöra: 1. Huruvida det är ett missbruk. 2. om man borde ha lämnat relationen. 

WELL. Been there, som ni alla vet vid det här laget.

2009 fick jag också höra vad jag gick för. Jag var ointelligent, idiot, våp, sjuk i huvudet etc. Men nätet var inte lika stort då som nu och jag var från början totalt okänd. Det är stor skillnad på det. 

Det är också stor skillnad på oss som par. Wollter bad själv om hjälp, innan hans fru ens förstod att han varit otrogen. I de allra flesta fall är det en partner som kommer släpande med den beroende till en behandling. 

I det här fallet har båda gjort det som behövs för att komma vidare. Hon har hanterat och lärt sig allt om sitt medberoende, och han har tagit ansvar för sitt beroende och gör det han behöver för att inte ta ett återfall. 

16 år har gått.

Jag läste någonstans att en person kände sig lurad eftersom det tydligen hade visats upp en fasad av lycka.

Men HERREGUD, först och främst har som sagt 16 år passerat, men också: är man skyldig att redovisa hela sitt liv för utomstående i intervjuer? Reaktionen på deras bok säger väl allt om vad som kan hända?

Det är mycket begåvat att vänta så länge. 

Dessutom; Det ÄR skillnad på otrohet och missbruk, och jag tror att vi som är anhöriga inte ser på det på samma sätt som "vanliga människor"gör. 

De många kvinnorna i ett missbruk har inga konturer, blir inga konkurrenter på det sättet utan är bara en del av allt det sjuka. 

Jag fick en fråga en gång var jag gjorde av all svartsjuka, men vem skulle jag vara svartsjuk på? Min partner hade ju enorma mängder med det vi kallar "utageranden." 

Jag var mest arg för att han inte tog tillfrisknandet på samma allvar, som till exempel Wollter ju har gjort. 

Och som jag gjorde när jag fick hjälpen jag behövde.

I början försökte jag kartlägga varje steg min partner hade tagit och med vem. Jag hade många telefonnummer, som jag aldrig ringde men hittade abonnenter till. Och därmed adresser. Där parkerade jag många gånger och stirrade mot porten. Var det hon? Eller kanske hon?

Det tog månader att släppa kontrollen, vars funktion var att dämpa min enorma ångest, och jag kunde göra det först när jag fick hjälp av experter. 

Att Dufvenius inte lämnade Wollter är en del av den kritik som riktas mot henne. Hon borde tydligen ha gjort det. 

Men det är ju det man inte kan. Man är så förvirrad, förstår inte vad som händer, kan inte acceptera verkligheten. Ångesten är gigantisk. Det är som att gå in i en mörk labyrint och i panik försöka orientera sig för att komma ut. 

Redan då vet man vad folk kommer att säga, och därför håller man det för sig själv, härbärgerar den fruktansvärda chocken och smärtan. Den enda som vet och känner till det som har hänt är ens partner, som ju blir en räddning mitt i kaoset trots att just den personen har orsakat allt elände. 

Först senare, när man själv har fått hjälp, är det möjligt att ta steget ur relationen.

När jag själv kommit långt i mitt eget tillfrisknande kunde jag ju det. När jag kunde vrida fokus från honom till mig, fanns inga alternativ om jag skulle klara mig eftersom han inte valt samma väg som jag. 

En terapeut sa en gång: "Om allt handlar om honom, om att han ska tillfriskna, hur blir ditt liv då om han inte gör det?"

Kanske den viktigaste frågan jag någonsin har fått. 

De par som går vidare tillsammans tar ansvar för sina respektive beroenden. Jag tycker att det är fantastiskt fint. Boken kommer att hjälpa så många. Det gjorde min, då 2009, och beroendet är inte mindre nu med utbyggt nät, oändliga kontaktmöjligheter och porr överallt. 

10 september. Idag fyller Simona, denna unga människa, år. Hipp hipp hurra för henne!