Jag ser allt sämre,

 på vänster öga. Så nu har jag tid hos en optiker på lördag. Förra gången gick det åt fanders, men jag håller tummarna för den här gången. 

När jag var där senast hade jag början till starr, och det kanske är det som har utvecklats nu.

Det är bara problematiskt när jag jobbar, annars ser jag väldigt bra. Lite suddigt på vänster, men höger är svinbra. 

Just nu har jag mina kiosk-köpta 2.0. Men de korrigerar ju inte astigmatismen. Ändå är de bättre känns det som, än mina terminalglas. 

JAJA.

Förra gången köpte jag 6 par pga vägrar att ha sådana där som man har dygnet runt, alltså kör jag flera enkelslipade istället och byter glasögon efter humör. 

Ett par solglas, ett par med skuggning eller vad det heter, och två par vanliga plus ett par läs och ett par terminal. Där har vi det!

Från kiosk, 2.0.

Måndag, och för andra natten i rad har jag inte besvärats av min tumme, som har bestämt sig för att funka just nu. Men så har jag också burit stödet så ofta jag har kunnat. Enda gången jag har tagit av det har varit när jag jobbar. Annars har det suttit på – minus tvättat händerna. Just nu, peppar peppar, känner jag ingenting av det jag kände tidigare. 

På agendan idag, utöver jobb, står hämta pass, sola och handla lite snabbt och då får Selma vara hemma ensam. Vi klippte henne igår och medan hon var i hundsalongen träffade jag Mio och hans föräldrar. Alltså, han är ju så mysig med sina händer som han sträcker mot mig. 1 år och 3 månader är en ljuvlig ålder. Inte en sur min och äter allt som serveras. 

Han är en fin blandning av föräldrarna. Han har Linneas energi och orädsla för att hänga upp och ned (Jonathan gallskrek, ville aldrig gunga och har inte åkt en enda grej på Gröna Lund utom barn-bergochdalbanan). Men Linnea var blyg, och det är inte Mio och det var inte Jonathan heller. Jonathan var också lika godmodig. Lätt att ha med sig. Och Mio älskar Mora träsk och det har han förstås också efter Jonathan.

Selma är rätt likgiltig när det gäller Mio. Hemma bevakar hon honom, som i att hon inte vill att han ska göra vissa saker, till exempel att krypa iväg ensam. Då är hon där och passar, vid hans sida. Men ofta lägger hon sig i ett eget rum, för då blir det lugnt för henne. Och när vi träffar dem, är det inte Mio hon vill gulla med. 

Det blir nog bättre när han är större, hoppas jag. 

Hon ska dit onsdag-söndag, plus nästa vecka igen när jag åker till Västkusten.

Typ så, måndag. Nu ska jag skriva en bok!