är väldigt roligt. Den säljer så bra (jämfört med mina tidigare pocketar).
Tyvärr gick det ju inte ut ett enda ex när den tog slut i tre veckor men nu tickar den som tusan. 350 ex kvar till Rubinbok (75 000 ex). Och nu tror jag verkligen att mitt livs första deckare når dit. Inte bara säljer den i pocket ju, den finns ju också på fil och inbundet (fortfarande) och det tickar också på. Den KAN ske redan i morgon, tjohej.
Det är inspirerande när man jobbar med trean, att veta att den första och andra går bra. Jag har inte varit med om det tidigare i mina serier utan varje del har sålt hälften av den förra. Utom Sonja, där såg man en dipp men inte så stor och det var 14 år sedan.
Men Flanagans och Fjällbacka och Spanien ska vi inte prata om. Ändå får alla dessa så fina omdömen och betyg. Ett betyg som växer med varje del.
Och så kan det ju blir här också om den tvärdör nu. Sannolikheten är dock lägre.
Den första hade ett mål på 29 000 första året, del två 45´(eftersom det var den summan som ettan landade på innan pocketen kom). Alltså måste tvåan prestera resten av året också. Men den börjar lika starkt och kan vi bara hålla i det, så når vi förhoppningsvis 45´.
Så tråkig läsning för alla andra utom mig. Men jag gläder mig så mycket.
Att livet kan förändras så som det har gjort för mig på ett år, är ett smärre mirakel.
Jag minns hur inspirerande det kändes när Mari Jungstedt skrev sitt livs största avtal för ett par år sedan och hur härligt det var att hon, som inte är purung (vi är jämngamla), fick den dealen. Nu är jag inte i närheten av det naturligtvis, jag är fortfarande en rookie, men en som förlaget tror på. Alla är med på det här tåget, tror på serien, och det är så häftigt att få vara med om. Plus att jag kunde flytta hem till Farsta tack vare att också andra länder tror på serien! Det är så stort.
Jag hade naturligtvis nöjt mig på Ingarö, jag hade inte haft något val, plus att min goda vän bor i lägenheten bredvid och det var viktigt. Och lägenheten var underbar där, den stora balkongen fantastisk, men det var ju resten som jag inte tyckte om. Utsidan, skogen, människor som bodde i området. Att aldrig kunna gå någonstans. Långt till allt. Bara gamlingar hemma på dagarna. Selma tyckte promenaderna var jobbiga (säkert tråkiga) där, här i Farsta studsar hon fram. Det fanns ormar, älgar och att gå ut kändes alltid förknippat med fara.
Jag älskar att vi bor just här, trots att balkongen inte riktigt är min grej än så länge. Solen kommer dit för sent, och Selma är inte glad när jag sitter där. MEN, det är en petitess i det stora hela. Jag kanske flyttar en vacker dag, men inte från Farsta.
Annars handlar det mesta om svett just nu, känns det som. Hunden vill bli buren (ingen studs alls mer än på morgonen) och jag vill inte ens gå ut.
Just nu vädrar jag, och när vi har tagit vår första promenad alldeles strax ska jag också rota fram fläkten som står i källaren. Två hemska dagar kvar, sedan kommer REGNET! Som vi längtar!
Igår kissade Selma inne. När jag fyllde en ny vattenskål och ställde i vardagsrummet, eftersom hon knappt rört den vid matplatsen i köket, drack hon direkt upp hela, kanske 2 dl, och två timmar efter promenaden var hon på väg in i sovrummet (där hon har kissat en gång tidigare). Vad ska du dit och göra, frågade jag, och då vände hon gick hon direkt till kissmattan jag har i hallen och pinkade ut allt hon drack en stund tidigare. JAJA.
Annars funkar medicinen så väl. Men man måste förstås vara obs på hennes signaler. De är lätta att missa när det känns som om man just varit ute. Hon tittar intensivt på mig när hon vill gå ut, eller så går hon till dörren, men hon går dit och vänder och det är ju lätt att missa om jag är någon annanstans i det här PALATSET!
Efter vår första promenad ska jag duscha och sedan läsa resten av det jag har skrivit hittills nu när jag är framme vid 50 tusen och äntligen har bestämt väg. Jag måste få med storyn bakåt.
Jag skulle tro att råmanus landar på 70´, och när den här läsningen är klar efter idag, är det egentligen bara att kötta på de 19 skrivdagar jag har kvar, och att göra det så tidigt som möjligt på dagen. Min tumme vill inte vara med så länge så att komma igång direkt på morgonen är superviktigt för min skrivdag.
Typ så efter skryt och glädje, tjohooo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar