Har det inte hänt i mitt område blir det där borta, där, där jag inte känner någon. Puh. "Vilken tur."
Jag märker det på mig själv. Hur fruktansvärt det kändes när det sköts i tunnelbanan här hos mig, men hur lite det kändes när det sköts i en annan tunnelbana. "Är alla okej?" Bra, då går man vidare.
Hur blir det för Mio när han blir större, det måste man ju ändå fråga sig. Och hur blir han? Jag hoppas att han får ett stort intresse som upptar hans tid, jag inbillar mig att det är bra för alla barn, vare sig det är att läsa böcker eller spela fiol. Eller idrott för att få ut energi som bubblar om han blir en sådan kille.
Det var morgonens funderingar när föräldrar har förlorat ett barn på en plats som ska vara trygg. Stackars stackars dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar