Jag har fått en fråga. Hurra!

från Izabella:

"Hur kommer du på och formar dina karaktärer? Har du dem klara alla från första stunden eller växer deras historia sakta fram vid sidan om den röda tråden?"

Jag har i varje manus sett karaktärer framför mig, i en inledande möjlig scen.
I Sonjas sista vilja såg jag två kvinnor som följde i en tredjes (en död kvinnas) fotspår. I London. Den döda hade hemligheter.
Det var allt jag visste när jag började skriva det första kapitlet (och inget blev som den bilden, egentligen)

Så ja, deras historia växer fram eftersom jag inte har en aning om vilka karaktärer som ska vara med när jag börjar skriva. Jag har heller inte en aning om något mer än den där bilden jag ser framför mig och som bara är ett frö till något.

Däremot har jag, så fort jag börjar skriva om karaktärerna (det kan på riktigt gå på en sekund), klart för mig vilken "typ" de är; blyg, utåtriktad, tillbakadragen, teatralisk (det kan var mina favvisar att skriva om) etc, och så bygger jag ut personens drag under bokens gång. Drag jag är helt klar över redan från början alltså.

Det är berättelsen om dem, snarare än deras personlighet, som kan ändras:
Jag kan komma på under resans gång att någon person passar med en syster eller två, med en son snarare än en dotter, kanske bor i stan istället för i förorten som jag tänkt från början.
Men karaktären på personen förändrar jag ytterst lite, om ens något.

Alltså:
Historien kan ändras, och det har den i allra högsta grad gjort i det jag jobbar med nu, Sara.
Men de två huvudkaraktärerna är desamma som de var när jag började på manuset för mer än ett år sedan.

En tredje bestämde jag mig för att jag lyfta ut för hon passade inte riktigt in, och jag tog hellre bort henne (och jobbade om manuset ) än att ändra den hon var. Det är det stora jobbet jag har gjort i sommar.
Det tog mig ett år att inse att det var det jag behövde göra.
Hon är en otroligt egen och stark karaktär, men inte i den här storyn.

Det är också betecknande för hur väl jag känner mina karaktärer. De kan inte ändra sig för att passa bättre in i ett manus.

I allt annat är jag helt och håller flexibel, vill jag tro i alla fall.

Tack för frågan, hoppas jag har kunnat ge dig svar!

God middag,

kanske man ska säga när man sover till halv elva.
Galenskap.
Jag vill inte säga att dagen är förstörd, för jag antar att jag behövde sova, men lite så.
Älskar mina morgontimmar. Älskar.

På balkongen mitt emot är en vit katt utestängd. Den har varit ledsen i ett par timmar, och även det har jag sovit förbi. Nisse har hört hur den har gråtit.
Eftersom jag inte klarar sånt har jag stängt min egen dörr och dragit för gardinerna.

En timma till, seden måste vi nog försöka ta oss in i huset och banka på lägenhetsdörren. Om nu någon är hemma.
När Misse var lite låste jag av misstag in honom i klädgarderoben när jag gick till jobbet, det är tyvärr lätt hänt när man har lite bråttom. Han har också varit utestängd på balkongen, men max en kvart eftersom jag alltid, omedvetet, håller koll på var han är.

Söndag.
Än så länge en lite märklig dag.

Update: Det verkar som om katten har blivit insläppt nu. Gulle.

Min Nisse har somnat en stund,

i sängen. Misse bredvid mig i soffan.
De där två kan sova i en kvart och sedan vara pigga.
Mina tupplurar är betydligt längre än så, alltså får det vara och istället säger jag hej och ställer en fråga om skor till er.

Vi stadsvandrade lite idag, efter mitt skrivpass (som var makalöst bra. Makalöst!)
Varken Nisse eller jag har särskilt stor koll, så vi har bestämt oss för att ta en del av stan i taget.
Efter tre kilometer och lika många timmar hade jag så ont i fötterna att jag inte klarade mer. Nästa gång måste jag nog ha andra skor än boots.

Fråga: Jag behöver förslag på schysta långpromenadskor, gärna sneakersvarianten, någon som har koll?

Ja, det var väl det.
Nu ska jag växa MNissarna.
Jag vill ha mat!

Först nu såg jag att Brasse är död.

Jag har många minnen av honom, också privata.

Jag var arton och jobbade som diskare på en krog i Göteborg, han hade en romans med en av mina bästa vänner som var servitris. De (han, Härenstam och Lill Lindfors) hade satt upp I hetaste laget (eller om de kallade den Sugar, jag minns inte riktigt.) Hela teamet åt i alla fall ofta på restaurangen vi jobbade: Ally´s In på Avenyn.

Nu minns jag inte varför min kamrat och jag åkte till Stockholm, inte ens var vi bodde, men vi hängde med de där teatermänniskorna, så mycket minns jag.
Vi var på lokal, Alexandras, och eftersom ingen ville dansa med mig (jag blev en svaaaaan först mycket senare) fick jag dansa själv. Det gjorde jag gärna. Jag var rätt bra, faktiskt.

När jag tog en paus och gick på toa, hann en kvinna ikapp mig. Hon berömde mig för min dans, och sa att hon förestod en klubb i stan som hette Chat Noir. Var jag kanske intresserad av att dansa där?

Jag frågade Brasse om klubben. Själv bodde jag i Göteborg på den tiden och hade förstås ingen aning om vilka ställen som fanns i Stockholm. Jag var mycket imponerad att att bli erbjuden något sådant, tog det som ett bevis på min talang.

Han tyckte inte att det var något för mig. Lite för naket, om än inte helt och hållet näck, lite åt Moulin Rouge i Paris. Åsa från Fjällbacka var lite för liten för sådana scener, tyckte Brasse.


Klok man.
Jag träffade honom inte igen förrän jag fick barn. Och då bara genom teverutan.

Min sång och speleman Jonathan hade två favoriter. Fem myror och Mora Träsk.
De varvade han på VHS:en från han var två tills kanske sex?
Varje dag.
Varje vaken stund stod han framför teven och härmade och sjöng med. Klädde ut sig. Ställde sig på stolar och ramlade av dem som Brasse.
Mina bilder finns inte digitalt, men herrejösses vad jag fotograferade den ungen när han showade till Magnus, Brasse och Eva och Mora träsk.

Brasse var tydligen mitt i sitt arbetsliv, 69 år gammal.
Oerhört sorgligt.

Romantisk komedi.

En omskrivning av chick lit?
Inte alls.
Av Romance?
Inte alls.
Eftersom jag är självutnämnd expert får ni här listan på alla nödvändigheter i min fina genre som jag är rätt ensam i än så länge.

Och jag vill gärna börja med att säga att glädje är en lika djup känsla som sorg.
Det går att analysera båda lika systematiskt och båda har ofta sin grund i ett barndomstrauma. Haha.

Man måste faktiskt gå till filmen för att förstå vad en romantisk komedi består av.
Alltså, precis som i en film måste en bok ha:

1. Kärlek. Ett eller flera par som läsarna GILLAR. Gammal eller ung spelar ingen roll. Sex eller inte är inte viktigt för att det ska vara en romcom, men jag tycker att det är viktigt att mina karaktärer får ligga lite.

2. HUMOR. Snabba repliker = rapp dialog.

3. Snabba scenbyten. Inga utdragna historier om vad som finns mormors byrålådor. Man får inte gäspa när man ser en romcom, inte om man läser en heller! Driv, driv, driv.

4. Trubbel. Såklart. Men det finns det gott om i all litteratur.

5. Snubbel, eller i alla fall tokerier som troligtvis inte skulle hänt i verkligheten, men tänk om? Viktig punkt i romcom.

5. Vänskap. Det finns nästan alltid kloka människor som står bredvid och kan vara samvete, spegel eller hjältinnans/hjältens sunda förnuft.

6. Identifiering. Vi vill vara i hjältens armar, vi känner igen oss i dagislämningen eller önskar att vi också hade en rik väninnna som kunde dö lyckligt.

7. Man kan väva in viktiga frågor i den genren som i alla andra, men "fördjupningen" - trettio sidor analys om varför en banan aldrig kommer att kunna färgas rosa, finns inte med.
Man gråter på en halvsida, sedan tar man nya tag. För gråter gör man. Antingen för att det är sorgligt en stund eller för att man blir rörd. Och man tar nya tag, annars är det inte en komedi.

8. Förändring. När boken är slut har något hänt med huvudrollsinnehavarna, men så är det i det flesta böcker.

8. Lyckligt slut. För alla utom dem som har varit dumma.

Det är inte ett öppet slut, det är inte öppet för tolkning. Det är ett lyckligt slut, pompa och ståt. Alla får varandra och alla blir jättelyckliga.

Kulturkollo bloggar om lättsam litteratur idag.
Läs mer här.

Frågor på det?
Nä, då går jag väl till tvättstugan, då.

Två kapitel.

Jag håller min plan efter dag ett av tio.

Nu måste jag handla något att äta innan jag börjar i tvättstugan.
Jag behöver också snabbt gå igenom det jag har skrivit idag.
Och träna eftersom jag inte gjorde det igår.

I morgon börjar helgen och istället för att skriva ett kapitel både lördag och söndag som jag hade planerat, skriver jag två i morgon med start klockan sju. Så kan jag efter det vara ledig tills måndag morgon.

Vad gör ni i helgen?
Blir det fint höstväder hos er?
Har ni börjat höstpynta?
Sånt gör jag. Jag byter kuddar, soffklädsel, tar fram alla fårskinn.
Ja, ni vet.
Nu tänker jag vänta med det tills jag har skrivit klart Sara, istället får det bli något att se fram emot senare under hösten.

Egentligen, om det inte var så att jag hade bestämt mig för att göra om hela Saramanuset, skulle jag ha kommit långt i nästa nu (release 2016).

Jag tycker om att känna att jag är i god tid och jag gillar att jobba efter en plan. Mitt velande med det här manuset, min fina Sara, har gjort att jag har fått tänka om. Det är nyttigt. Då måste jag byta fokus och det är jag rätt haj på vid det här laget ...

Vi får väl se hur mycket ledigt jag ger mig när jag har satt punkt.
Efter omarbetningen måste manuset tillbaka till Teresa, sedan komma tillbaka till mig, och därefter ska det en vända eller två till min redaktör Kerstin.
Då är vi nog i slutet av november, skulle jag tro.

I januari hade jag tänkt att vara ledig, och sedan kommer lanseringen av Sara i mars, så när jag ska ha tid att i lugn och ro skriva nästa vet jag inte riktigt.
December och januari, och strunta i ledighet?
Det kanske måste bli så ändå.
Eller ta ledigt i december och skriva i januari och februari?

För ögonblicket, och tro mig,  jag VET att det bara är just nu, tänker jag njuta av att detta är mitt enda problem.

Morgonen efter dagen innan.

Är lite tung i huvudet utan att ha druckit en droppe.

Idag blir det manusmaraton misstänker jag. Men ibland överraskar jag och då är det som om jag har en ordspruta i händerna och då går det fort.
Efter två kapitel slutar jag oavsett om klockan då är två eller åtta i kväll.

Först ett ord om gårdagen.
MAGISKT.
På Simonas fest, på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, var jag ett vandrande pladder kan man väl säga.
Ändå förstår jag när jag läser bloggar att det var massor av folk där som jag missade att hälsa på.
Läser ni min blogg så HEJ!
Här är jag, Nisse, Barbro Bergfeldt, Carina Bergfeldt och Katarina Bivald strax innan Simona ska få sin present.

Och här pratar Romancedrottningen Simona Ahrnstedt med sin förläggare, Karin Linge Nord

Det trevliga fortsatte sedan på Carina Bergfeldst fest på Södra teatern. En helt annan bok, en antologi. Rasismen i Sverige. Carina fantastiska text om Utöya är med, den hon vann stora journalistpriset för.
Vi hittade plats på balkongen. Alla andra femhundra föredrog att vara inomhus (så dumt för på balkongen fanns det svängrum.)

När vi kom hem hade katten kräkts i sängen och allt var som vanligt igen.

Helt och hållet uppstrukturerad,

har arbetat hela morgonen med att påbörja de tretton kapitlen som återstår att skriva efter den stora manusslakten. Tre-fyra rader på varje.

Jag gjorde samma sak när jag var på min hemliga skrivresa i slutet av april, och det sparade oändligt med tid.
Ett synopsis fungerar ungefär på samma sätt, problemet för mig är ju att jag inte vet vad mina böcker ska handla om förrän jag skriver dem.
Men så här mot slutet står allt klart, och tyvärr; det mesta jag skrev på den där resan - och i London - är ändrat nu, men så kan det vara. Veckan var ändå nyttig eftersom jag hittade ett nytt sätt att arbeta som jag kunde använda mig av nu.

Planen fram till 15 september:
Jag skulle tro att jag kan skriva två kapitel per veckodag, och ett lördag och söndag Det betyder att jag har som mål att ha skrivit allt nästa söndag.
Då har jag en vecka till redigering av ett komplett manus innan min deadline.
Det borde gå.
Hurra!

Nu ska jag plocka ögonbryn, hitta kläder till releaserna, bestämma tid och plats för att äta något med Nisse, duscha, sminka mig jättemycket (ibland är det roligt), hänga på mig juveler och sedan åka till stan.

Jag är så NÖJD med den här, för mig, hela arbetsdagen!

Vi drar igång tidigt idag,

min Misse som ligger tätt, tätt intill mig i skrivsoffan, och jag.
Det är fortfarande galet mycket att göra med manuset och ingen tid får gå till spillo nu när det bara är drygt två veckor kvar till deadline.

Igår var jag på Pernilla Alms releasefest.
Supertrevligt, på bibblan i Dieselverkstaden.
HUR mycket folk som helst och på scenen intervjuades en proffsig Pernilla av Colette van Luik.

Boken heter Läxfritt, och starten på den var en blogginlägg som Pernilla skrev och som lästes av 150 000.  
Sedan rann det på snabbt.
Läraren som inte gav läxor (alltså Pernilla - men det fattar ni, va?) intervjuades i alla tidningar, var med i Debatt och har pratat om en läxfri skola sedan dess.

Och nu är den här:
"Läxfritt, för en likvärdig skola."
Hurra!
Köp den till exempel här.

Ikväll fortsätter jag mitt releasefestande.
Simona Ahrnstedt släpper sin En enda natt och Carina Bergfeldt är en av många kända namn i antologin: Rasismen i Sverige.

Och idag ska Nisse följa med. Och Helen och Marianne (två av mina bästa vänner), det tycker jag är extra roligt.

(Misse och Nisse, ni fattar att om jag bara mumlar till lite så är det ingen som hör skillnaden.
Oerhört praktiskt med en familj där flera heter ungefär samma sak.
Jag är 52 och emellanåt glömsk.)

Satsa allt.

Jag tittar just nu på en debutant (4:an) Jenny Rogneby som berättar att hon sa upp sig, sålde sin lägenhet och flyttade till Malta för att kunna skriva sin bok.

Vi är några stycken som satsar allt på våra författarskap, jag gjorde ju också det. Eller rättare sagt, jag GÖR det.
Jag längtar forfarande efter att känna en ekonomisk trygghet som författare, men det tar tid - ÅR - att bygga upp (utom för ett väldigt litet antal som slår direkt och får gigantiska förskott. Det är INTE så det ser ut trots tio länder och topplisteplaceringar.)

Men vilken ynnest det är, och det är nog därför vi ändå gör det, vi som satsar allt.

Jag kan gå hela dagar i min egen romanvärld, skriva när och hur mycket jag vill. Eller hur lite jag vill, för den delen.
Ingen bryr sig om hur jag ser ut, vad jag säger eller om min teve står på hela dagen. Inte heller om jag bara dricker kaffe, plötsligt gör några armhävningar eller dansar när manuset ger mig den glädjen.
På det sättet är jag den borne författaren.
Jag gillar ensamhet, har inget behov av arbetskamrater, knappt av att träffa folk alls.
Extremt antisocial, och det är verkligen ingen nackdel i det här jobbet.

Men så blixtrar jag till ibland.
Får gå på fest.
Pratar, pratar och pratar.
Skrattar.
Har jättekul.
Som ikväll, när Pernilla Alm släpper sin läxbok.
Och i morgon när Simona Ahrnstedt släpper sin, och senare samma kväll när Carina Bergfeldt släpper sin.

Men nästa vecka låser jag in mig.
Jag kan alltid skylla på att jag har en deadline.

Det är otroligt bra

att ha en proffsfotograf med på en fest, som Pamela hade igår.
Det blir så många fina bilder då.

Med Susanne Boll,

och här är resten av mingelbilderna från
Pamelas release.

Nu laddar jag om.
I morgon ska jag till Pernilla Alms releasefest för hennes nyabok Läxfritt.

Idag har jag, i egenskap av författare,

blivit tillfrågad om jag vill göra en grej.
Förvisso kommer frågan från en kompis, men ändå.

"Det är så mycket annat runt skrivandet", säger många författare som jag möter, och som säljer betydligt mindre än jag.
Jag undrar alltid vad de menar.
Så särskilt många förfrågningar får nämligen inte jag.
Inte om någonting.
Och absolut inte om intervjuer, om att gästblogga eller annat som mina kompisar i samma bransch alltid får.
Jag får inte heller ofta frågor om skrivandets konst.
Oftast inte alls, faktiskt. Ibland har jag funderat på att hitta på en fråga, men det stupar alltid på att jag inte ljuger längre.

Så nä, jag skriver istället. För att jag har TID!

Just idag har det gått snorbra, sådär så att jag sträcker armarna uppåt i någon slags segergest. Den rosa morgonrocken fladdrar. Jag behöver ju inte ta av mig den på hela dagen, eftersom jag inte ska gå någonstans.
Jag ska BARA skriva.

Ikväll ska jag göra den där övningen till min kompis.

Pamela och jag på fest.

Igår.

Idag är det jag, soffan och datorn som gäller.

Min nya skrivmaskin och jag kommer bra överens numera, min andra är på lagning.

Inget datafel, men laddaren behövde bytas ut. De lovade att inte mixtra med insidan, och låt oss hoppas att de inte har tagit bort något.

Som gamla manus och bilder, till exempel. Nu har jag dem sparade externt, men kanske inte allt.

Ungefär så.

Jag skulle varit igång klockan sju.

Det gick sådär, va.

Åsas träningsblogg presenterar:

dagsformen.

Jotack, gårdagens danspass har gett mig träningsvärk.
Min nya idé om att efter två danslåtar göra fem armhävningar (eftersom jag i dagsläget inte klarar fler åt gången) är störtbra.
I alla fall tror jag det eftersom det gör ont i överarmsmusklerna idag.

Hur Pamela Andersson har klarat att vara dödssjuk, träna, jobba, träffa en man och bli kär och dessutom skriva en bok ungefär samtidigt är makalöst.

Jag har träffat henne flera gånger under den här perioden, och hon har på sin höjd tillstått att hon har varit "lite trött." Hon har så gärna velat vara med att hon på något sätt har bitit ihop (om det är det man gör, jag vet inte eftersom jag inte ens kan tänka mig in i hennes situation.)

Det var stor glädje att få vara med och fira henne idag.
Supertrevligt, inspirerande och många roliga gäster att titta på.
De flesta tevemänniskor är verkligen mycket mindre i verkligheten.

Nu ska jag börja läsa den här.

Min helg har handlat om

att umgås med en rätt försummad pojkvän, skriva manus, träffa Jonathan och Linnéa hemma hos dem i andra änden av stan, sitta i bilkö, sova, äta och se film. Ungefär.
Dels har vi sett MUD, med Matthew McConaughey och sedan Lian Neeson i Non-Stop.
Båda var bra, utan att vara livsviktiga.
Få filmer ger mig samma njutning som Mamma Mia, så är det bara.

Någon gång ska jag ge er min filmtopp10.
Men inte idag. Jag har en BOK att skriva.

För senare idag ska jag på party.
Klockan fem börjar releasefesten för den här.
Jag tror att den är fantastisk och hur sjutton
hon har orkat att skriva den samtidigt som hon har gått igenom sin djävulska behandling övergår mitt förstånd.

En fantastisk och inspirerande kvinna på enorm många sätt.
Här kan ni läsa mer.

Rysligt bra film på femman, 21.00.

Niceville.
The Help i orginal.
Varför ger man en engelsk film ett nytt engelskt namn, undrar jag?
Kan boken den bygger på hetat Niceville på orginalspråket engelska?
Jag har inte läst boken, började, men den tappade mig - har för mig att den är skriven i jagform och presens. Den kombon är inte riktigt min grej, men de flesta säger att boken är fantastisk.

Nästa vecka är lite vansinnig med fyra releasefester.
Måndag Pamela Andersson, onsdag Pernilla Alm, torsdag Simona Ahrnstedt, torsdag Carina Bergfeldt.
Vi kan väl säga att det blir en tuff vecka för soffsittaren Hellberg.

Ungefär så.
Glöm nu inte kvällens film, den är grym!
Nu ska jag äta grillad kyckling.
Koko.

Lördagspasset startar nu.

Lite sent, men ändå. Jag hoppas att Nisse har somnat om och sover gott de närmaste två timmarna, det räcker för mig idag.

Jag har flyttat in mig, skrivmaskin och katten till gästrummet. Där står min gamla teve, för utan underhållning kan jag inte skriva, alltså har jag på bilden i bakgrunden. Inget ljud, det behövs inte.
Lite corny kanske, men hey, det funkar för mig snart fem böcker senare.
Alla knep är tillåtna, tack och lov.

Här ser det mörkt ut på himlen, och jag hoppas på spöregn resten av dagen, men jag antar att andra delar av landet inte riktigt klarar mer av den varan.
Hur är det hos dig?

Ps, här är en länk till mitt instagramkonto om du vill se bilder, jag få inte riktigt mobilkameran att klicka med bloggen och den nya datorn som jag skriver på just nu.

Inte ett enda ord i manuset hittills,

men jag har skrivit annat som behövs när man ska släppa en ny bok.

Katalogen produceras redan nu - och det dröjer inte länge innan säljarna ska börja prata om boken med handeln, alltså har jag skrivit säljtexter.
En på 400 tecken och en på 1200.
Korta och kärnfulla texter, som sedan ska bearbetas till perfektion av min smarta förläggare Teresa och min smarta redaktör Kerstin.

Det är nyttigt som tusan att få till en kort text om ett helt manus.
Att med några få ord kunna besvara frågan vad handlar din bok om.
Och som gammal säljare och marknadsförare tycker jag dessutom att det är roligt att få skriva den här typen av texter.

Men jag har en deadline och måste skriva på manuset helgen eftersom det inte blev något gjort på det idag, samtidigt som jag vill umgås med Nisse eftersom vi inte har sett på hela veckan. Det brukar lösa sig. Han fattar och gör något annat då, en stund.
Och ofta är jag uppe tidigare än han. På två timmar brukar jag kunna få till en hel del.

Ungefär så, innan jag MÅSTE ta en tupplur.

Hoppas att ni också får en störtskön helg!

Jag gillar min kropp,

och det kanske är ett vågat uttalande såhär fredag förmiddag, men så är det.
(Resten av inlägget kan ni totalt skita i om ni inte är intresserad av mig och min vikt.)












Jag känner igen mig. Det är så här jag ser ut!
Jag hittar en muskel som jag trodde var borta, i alla fall för evigt gömd i hull. En midja.
Lår som inte längre ständigt gnider mot varandra. När jag sätter mig på knäna är motståndet mindre. Mina byxor passar. Inte dem jag hade när jag var var 49, för så smal vill jag nog inte bli igen, men de jag kunde ha strax efter 50.

Jag har längtat efter det så enormt mycket, men inte funnit någon väg som har funkat för att sätta stopp för viktuppgången som kom när jag slutade med nikotintuggummin och samtidigt fyllde 50, och så har jag lite gett upp.
Jag har alltid, alltid varit nöjd med mitt utseende, inte brytt mig särskilt mycket, tyckt att jag har varit fin, särskilt när jag har sminkat mig lite, och rynkorna har jag inte haft ett dugg emot.
Min vikt har varit densamma i årtionden (utom under depp, men den har alltid gått tillbaka till ursprunget.)

Efter en vecka på Mallorca, när jag nog slog personligt viktrekord borstett från när jag var i nionde månaden, så visste jag att det var nu eller aldrig. Så jag bestämde mig, efter att ha läst på massor, att gå på en treveckors pulverkur. De är omdebatterade, men man går garanterat ned i vikt. Det viktiga är vad man gör efteråt.

Jag hade inga mängder att gå ned, och av de i runda slängar tio kilon som jag vägde mer än tidigare, så behövde jag gå ned minst sex-sju. Men de var tillräckligt många för att jag inte skulle kunna ha mina kläder; inte ens underkläder Behåar, trosor och till och med skor blev för små.

Efter tre veckors kur, 100%,  började jag långsamt äta igen. Rätt snabbt la jag på mig ett och ett halvt kilo av de jag hade gått ned, och det var jag förberedd på, men jag visste också att kroppen själv skulle reglera det där om jag åt vettigt efteråt.
I morse var de borta och jag står på minus sex kilo som jag gjorde när pulverkuren var slut.

Jag äter Lchf för att det passar mig. Mycket kyckling, grönsaker och olivolja. Någon gång ost, och i så fall gärna Getost. Ägg, steker i smör, keso och bär när jag vill ha en efterrätt.
Inga mängder fett, men jag är heller inte rädd för det som jag kanske var tidigare. Nisse har, utan att egentligen kalla det något, ätit så här i åratal. Och han mår också finfint (och är jädrigt stilig om ni frågar mig.) Det blir onekligen enklare när familjen är med på noterna.

Så här dags har jag sällan ätit något än, och till frukost/lunch idag blir det lite ost, spansk Pata Negra (ett par skivor jag har kvar i kylen), en hel avocado och en tomat. Lite flingsalt och olivolja på tomaten och avocadon.
Ett stort glas citronvatten.
Undviker socker, mjölk och spannmål i största möjliga mån.

När jag äter på restaurang, som när sonen fyller år, äter jag stora smarriga desserter, och de smakar ljuvligt, men inte lika gott som de gjorde tidigare.
Eftersom jag numera inte helt och hållet ratar alkohol som jag har gjort under många år, så vill jag ändå inte dricka det annat än när jag är med familjen, eller med Nisse hemma.
Vid alla andra tillfällen, som vid FYRA releasefester nästa vecka, är det mycket trevligare att bara dricka vatten.
Och bättre för vikten.

Återstår att sluta dutta med motionen och istället bestämma vilka dagar jag ska dansa i en timma (som jag älskar att göra hemma för mig själv.)
Ska vi bestämma tisdag, torsdag och söndag för enkelhetens skull?
Alla andra dagar är bonus.

NU ska jag börja skriva.
Jag är nöjd.
Halleluja.

Jag har inga läxbarn längre,

men tyckte att det var påfrestande att vara en pushig mamma som tjatade, alltså gjorde jag inte det utan Jonathan fick klara sig själv rätt mycket.

Min kompis Pernilla är mitt i det på alla sätt.
Dels har hon läxåldersbarn, hon är också själv lärare, och på toppen av det så har hon precis släppt sin andra bok (den första heter Alltid du, och var en roman) "Läxfritt"där hon argumenterar för en läxfri skola.

Idag var hon med på nyhetsmorgon.
Hurra.

Och jag håller förstås med henne.
Tänk vad barn skulle vara glada om de fick gå hem från skolan och lämna den där.
Jag tror att det också skulle vara roligare att gå dit dagen efter.


Läs mer på hennes blogg.