20 jävla sidor kvar,

men nu MÅSTE jag sova.
Det kan hända att jag redigerar när de andra äter middag.

Hejsvejs.

Idag skulle mormor fyllt 102 år.

Hurra för dig i himlen!

Själv gör jag ungefär som vanligt den här dagen, i alla fall ett tag framöver innan jag ska till tvättstugan.
Ikväll ska Jonathan och jag till Nisse, och det är första gången på många år som jag får umgås med min son när det smäller. Det ser jag fram emot.

Annars har jag aldrig gett särskilt mycket för att fira den här dagen, annat än som vändpunkt.
För det är så jag ser den.
Jag gick in i det här året med ett leende och går ur det likadant.

Det har varit mitt år på så många sätt.

Jag har rest och gjort research på Gran Canaria, London, Rhodos, Mallorca och London igen, och jag har bokturnerat med nya boken (En liten värld), färdigställt ett manus (Toscana tur och retur) och börjat skriva på ett nytt (Gloria.)
Sonen har flyttat ut och jag har blivit ensamboende med Misse, och jag tycker att det är underbart att vara särbo med fina, fina Nisse.
Min familj mår bra, jag älskar min lägenhet i förorten till en förort och jag är frisk (peppar peppar).

I morgon är det 2015.
Då ska jag återerövra min kropp som jag sedan ett par månader har gett bort till sockerindustrin.
Och så ska jag fortsätta skriva. Och resa.

Nästa researchresa går hit:

Det är finfina mål för ett år, tycker jag.

Gott slut, önskar jag er alla.
Tjoho!

Vilken filmupplevelse ni har framför er ikväll.

Hotell Marigold.
Dame Judy Dench.
Dame Maggi Smith.
Det räcker att nämna dessa två giganter men filmen är fylld av kända brittiska skådespelare.
Bill Nighy är också en favvis (han spelar den avdankade popstjärnan i Love Actually.)

Åttan, 21.00.

Vi såg den häromkvällen.
SESESESESESE den, är mitt tips.
(Och Nisses).

Ps. Filmen är med i En liten värld. 

Jag jobbade till åtta igår kväll,

och efter det ville jag inte prata med någon, inte ens Jonathan.
Det var  en sådan kväll, och möjligtvis berodde det på att jag hade ägnat mig åt prat/dialog/konversation i mer eller mindre tolv timmar.

Jag avslutade i alla fall kvällen med att se en gammal pärla, som förstås borde varit med på min romantisk komedi, topp 20. "Tjejen som föll överbord."
Goldie Hawn, Kurt Russel. Från 1987, men oj vad den håller fortfarande.

Nu ska jag väcka Jonathan och skjutsa honom, sedan ska jag förstås redigera.
120 sidor kvar.
Dagens mål är 60.

Är ni lediga i mellandagarna?

Blixtstilla.

Jo, jag hade skrivit det.
Det heter blick stilla.
Vem sa att författare måste kunna stava? Det måste vi inte, uppenbarligen!

Jag har två sidor kvar av de sjuttio jag skulle redigera idag, men blev så mätt av middagen att jag först måste vila pyttelite.

Sen ska jag ligga i soffan.
Kanske se en film.
Teveutbudet är rysligt dåligt idag, så kanske något netflixigt eller så hyr jag via tv-boxen.

Jag återkommer om jag har något finfint tips till er i morgon.

Idag kändes benen som stockar.

Och när jag försökte göra små hurtiga knäböj för att få lite gymnastik under promenaden, så togs inte det alls så väl emot från fötterna upp till midjan.

Sedan försökte jag mig på lite hopp i takt till Abbas Voulez-Vous (här är det bra om ni hör den inne i huvudet), på Aha.
Voulez-Vous, AHA, take it now or leave it ...
Ni fattar.
I alla fall.
Jag orkade fyra AHA-hopp, sedan var det också kört.

Sedan gick jag som folk gör mest, fram och tillbaka till Farsta.
Bra promenad, och nu har jag kompenserat det eventuella kilobortfallet med att äta fyra vörtmackor med gräddost och marmelad.
Mycket bra uppladdning för pass två, som börjar nu.

30 sidor kvar av dagsmålet.
Kämpa Hellberg, kämpa!

Det ä rmååååndag morgon,

och huvet känns så tuuungt, eller vad nu Hasse Alfredsson (var det väl?) sjöng.
Nä då, så är det inte alls. Jag är tvärtom på hugget och redo att dra igång dagens manuspass som måste landa på 70 sidor (jättemycket, men det vore bra som tusan.)

Ser ni på Astrid?
Vilken serie det är.
Nej, fel.
Vilken kvinna hon var.

Har ni missat så finns den på Svt Play.

Dagens menatala skrivstuga ligger i Marbella.
Nu kör vi!

I januari kommer Sonja i Frankrike.

Land nummer åtta.
Ha det så kul, tänk på mig (ungefär).
Annorlunda och fint omslag, tycker jag.

Andra avsnittet av Astrid börjar nu.

Jag har redigerat 30 sidor, vilket jag ändå är nöjd med.
I morgon är målet betydligt högre, eftersom jag tänker starta flera timmar tidigare.

Och tycker ni att jag är ensidig i mina inlägg, så är det bara för att jag har en enda sak i huvudet nu:
Deadline 5 januari.
Jag är glad för att jag har en familj som också är kreativa och förstår att man kan mentalt försvinner när man är inne i ett projekt. Annars hade nog det här jobbet varit svårt att ha.

Nu, Astrid på ettan!

Nu skulle jag börja redigera,

men så såg jag att Downton Abbey-reprisen på julspecialen är nu (missade avsnittet igår), alltså skjuter jag redigering i exakt en och en halv timma, och lägger mig i soffan istället.

Jag är väldigt förtjust i en här söndagen, så här långt.

Det är väl drt här som är rosiga kinder.

Nu kaffe och en torr lussekatt, sedan trettio sidor till. Tjoho.

Som vanligt tycker jag att det är vägen dit

som är trevligast.
Själva julafton kan jag vara utan, har däremot en förkärlek för annandagen.
Och den blev avslappnad och lugn, som jag hade hoppats.
Däremot redigerade jag inte mer än 30 sidor, och det var på tok för lite, så idag sätter jag igång direkt och lägger inte av förrän jag har nått sidan hundra.

Sedan vore det skönt med en promenad, som jag helt har missat de senaste dagarna.
Jag försöker ju bygga upp min kropp lite, inför våren som jag hoppas blir aktiv som tusan, och jag har börjat med konditionen. Med tanke på mitt sockerintag sedan första december så finns det även att göra där. I kilon, inte minst.

Men jag gillar nytt år. Börja om med vissa grejer, finslipa andra.
2015 är på pappret än så länge, riktigt bra.

Och till detta konstaterande behöver vi helt enkelt en skristuga.
Denna gamla tradition som jag slutade med när jag blev ombedd att inte visa fler hus från Mallorca (alltså, det var sajten som bad mig sluta länka.)

Well, låt oss göra ett undantag idag.
Det här är ett av de billigare husen och det har legat länge på sajten.
Jag tycker att det ser störtmysigt ut.

Klicka här för resten av bilderna.

Jag är lite pipig just nu.

Gråter lätt.
Jag har sådana dagar, och då är det skönt att bara vara hemma och faktiskt låta det rinna.
Jag är usel på att gråta för egen del, men när jag får möjlighet att göra det för andra tar jag uppenbarligen den.
Att det sedan är något inuti mig som triggas, ska jag kanske reda ut i ett terapirum någon gång.

I alla fall. Igår när jag såg Astrid Lindgren i Svt:s dokumentär började det, och idag fortsatte det när jag såg sändningarna från Thailand.

Astrid fick sitt första barn som ensamstående, på 20-talet.
Mamma fick mig som ensamstående fyrtio år senare, och jag själv valde samma väg på 90-talet.
Då hade det gått 65 år sedan Astrid fick Lasse, och redan då förstod hon vad det gjorde med honom att inte växa upp stabilt, att flyttas på hit och dit. Redan då, på tjugotalet, begrep hon alltså sådant som vuxna än idag inte förstår. Det var fantastiskt att höra hur insiktsfull hon var.
Jag kände inte till vidden av den här historien och den var djupt berörande.

Del två och tre kommer på söndag 28 december, 20.00 respektive torsdag 1 januari, 20.00.

Missade du del ett finns den på Svt Play, klicka här.

Jag skrev ett inlägg om koksalt.

Det var före jag slog på ettan och såg att det var minnesceremonier från Thailand.

Jag tror inte att jag någonsin har varit så ledsen som då, när det hände.
Ändå var jag inte alls personligen drabbad.
Jag känner sådana som var. Som förlorade familjemedlemmar. Barn. En gammal arbetskamrat förlorade hela sin familj, man och två barn.
Många i Sydostasien förlorade även skolor, bostäder och arbetsplatser.

Det var en kollektiv sorg, och jag och många med mig, grät och grät och grät över alla dem som hade förlorat så mycket.
Jonathan gav bort sin månadspeng.
Jag samlade ihop och gav bort det lilla vi hade över.

Ett kollektiv bygger på att se likheter istället för skillnader.
Några dagar i slutet av 2004 lyckades alla med det.

Det där med känslor är inte lätt,

tänker jag när jag läser om att barn seglar genom skilsmässor, får nya kompisar direkt efter en flytt och som alltid, bara, bara är glada för precis allt och hela tiden.

Sorg, som i välgärning rationaliseras bort av föräldrar som inte står ut med att deras barn är ledsna, lägger sig istället någonstans i ungen tills den blir en varböld som till sist exploderar
Utåt eller inåt.
Poff.

Det kan hända att jag ska ha med ett sådant i en bok, någon gång.

Ville bara säga det.

Det verkar som om jag är ledig.

Jag äter mest, tycker jag.
Idag har jag inte ens varit på promenad, eftersom jag har skjutsat Jonathan lite hit och dit.
Och så sov vi länge. Åt en riktig julfrukost med risgrynsgröt och skinka.

Ikväll är Nisse med sin dotter, Jonathan ska jobba/träffa kompisar och jag ska ha katten i knäet och titta på Astrid.
20.00 på ettan.

Tre nästan helt lediga dagar. Jag såg en dokumentär när jag låg i badet idag (utan att titta på något skulle jag bara ligga där i två minuter), men den var så bra - trots att det var research - att det inte kändes som jobb ett endaste dugg.

Men i morgon.
Åh.
Då ska jag äntligen få fortsätta redigera Toscana tur och retur.
Målet är 50 sidor.
Om folk håller sig borta till efter nyår kommer det här att gå som en dans (peppar peppar.)

Har ni det bra?

*Pyjamasjul.

Det är jular då jag

1. Har varit ovän med pappan.
2. Inte har haft råd att åka till västkusten.
3. Bara inte orkat.

Ändå tror jag att de nästan var mysigast.

För att kompensera min då lite yngre son för uteblivet firande med andra än mamma, så gjorde vi dagen lite tokig. Vi köpte nya pyjamasar och så gick vi runt i dem hela dagen. Och så åt vi precis när vi ville. Delade ut julklappar lite då och då. Låg med fötterna på bordet och tittade på teve och moffade i oss godis.

(Vi har haft många sådana efter det, men den första var nog ändå den bästa.)

I år kör vi också enkelt.

Det är faktisk jätteskönt.

Bara att han är hemma är julafton nog för mig.

Önskar er alla en riktigt God Jul.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta -
"nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta" - 
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen - 
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; -

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick - men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Dagens tråkigaste lapp

satt på bilen när jag kom ut efter att ha burit in fyra fulla matkassar, och haft det dåliga omdömet att ställa mig - utan att förhindra någon trafik - utanför min port medan jag bar upp maten till lägenheten (Jonathan som är nyopererad haltade efter).
Sedan kissade jag, och drog på mig skorna igen innan jag klev in i hissen, åkte ned för att parkera bilen på sin plats och då satt lappen på fönstret.

Vet ni, det där med att vara ensam är inte alltid helt enkelt.
Enligt boten hade ingen rört sig runt bilen på 12 minuter.
Ingen kan röra sig runt bilen när man är ensam.
Det är omöjligt.

Det som också gör mig ledsen är att jag har en plats, bara ett hundra meter längre bort, och det vet parkeringsbolaget. De vet också att jag har betala 800 kronor per månad i ett år  i parkeringsavgifter innan jag fick min parkeringsplats den första december.

Jag tutade på parkeringsvakten som åkte iväg när jag kom, men han låtsades att inte höra. Han måste ha sett när jag stannade, för enligt min egen klocka var jag borta 10 minuter.

Europark, så här kunde ni ha gjort istället för att ge mig 650:- i böter för att jag är ensamstående och inte kan ha någon vid bilen.:

Vi förstår att du, så här dagen innan julafton, behöver stanna en kort stund utanför porten. Det är ju både mat och klappar som måste tas in i lägenheten.
Tänk nästa gång på att du bara får vara borta från bilen i fem minuter, annars riskerar du att få böter.
God Jul önskar Europark.

Ni får den av mig.
Ni kan kan underteckna med mitt namn, tillsammans med ert. Vanligtvis tar jag bra betalt för det jag skriver, men ni kan få det gratis mot att ni är lite schystare när det är jul.
Det ni gör i år är osnyggt.

15 tusen pocketböcker

har hittills sålts av En liten värld (och då missades en hel del av julförsäljningen på nätet efter den tog slut direkt.)
På min bokhandel i Farsta såldes mer än 50 på en vecka, och bokhandlarns prognos är att den kommer att gå som tåget.
Det vore så galet roligt.
Iiiiii.
(Mina Sonjor hade det så oerhört motigt med slut, slut, slut, slut, slut, slut, de har heller aldrig fått vara med på kampanjer eller synts på något sätt som är initierat av förlaget eftersom det knappt existerade när de kom ut.)

Nu ska jag och Jonathan åka och julhanda på Ica Maxi.
Jag är så glad att han vill följa med mig, det känns lite som gamla tiden när han gör det.
Vi har ju haft en och annan pyjamasjul* där det bara har varit han och jag, och då har den alltid börjat med att vi tillsammans har handlat för helgen.

De är en finfin morgon i förorten.

*Berättar mer om den senare.