tänker jag när jag läser om att barn seglar genom skilsmässor, får nya kompisar direkt efter en flytt och som alltid, bara, bara är glada för precis allt och hela tiden.
Sorg, som i välgärning rationaliseras bort av föräldrar som inte står ut med att deras barn är ledsna, lägger sig istället någonstans i ungen tills den blir en varböld som till sist exploderar
Utåt eller inåt.
Poff.
Det kan hända att jag ska ha med ett sådant i en bok, någon gång.
Ville bara säga det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar