Jag skrev ett inlägg om koksalt.

Det var före jag slog på ettan och såg att det var minnesceremonier från Thailand.

Jag tror inte att jag någonsin har varit så ledsen som då, när det hände.
Ändå var jag inte alls personligen drabbad.
Jag känner sådana som var. Som förlorade familjemedlemmar. Barn. En gammal arbetskamrat förlorade hela sin familj, man och två barn.
Många i Sydostasien förlorade även skolor, bostäder och arbetsplatser.

Det var en kollektiv sorg, och jag och många med mig, grät och grät och grät över alla dem som hade förlorat så mycket.
Jonathan gav bort sin månadspeng.
Jag samlade ihop och gav bort det lilla vi hade över.

Ett kollektiv bygger på att se likheter istället för skillnader.
Några dagar i slutet av 2004 lyckades alla med det.