Jag är lite pipig just nu.

Gråter lätt.
Jag har sådana dagar, och då är det skönt att bara vara hemma och faktiskt låta det rinna.
Jag är usel på att gråta för egen del, men när jag får möjlighet att göra det för andra tar jag uppenbarligen den.
Att det sedan är något inuti mig som triggas, ska jag kanske reda ut i ett terapirum någon gång.

I alla fall. Igår när jag såg Astrid Lindgren i Svt:s dokumentär började det, och idag fortsatte det när jag såg sändningarna från Thailand.

Astrid fick sitt första barn som ensamstående, på 20-talet.
Mamma fick mig som ensamstående fyrtio år senare, och jag själv valde samma väg på 90-talet.
Då hade det gått 65 år sedan Astrid fick Lasse, och redan då förstod hon vad det gjorde med honom att inte växa upp stabilt, att flyttas på hit och dit. Redan då, på tjugotalet, begrep hon alltså sådant som vuxna än idag inte förstår. Det var fantastiskt att höra hur insiktsfull hon var.
Jag kände inte till vidden av den här historien och den var djupt berörande.

Del två och tre kommer på söndag 28 december, 20.00 respektive torsdag 1 januari, 20.00.

Missade du del ett finns den på Svt Play, klicka här.