Satsa allt.

Jag tittar just nu på en debutant (4:an) Jenny Rogneby som berättar att hon sa upp sig, sålde sin lägenhet och flyttade till Malta för att kunna skriva sin bok.

Vi är några stycken som satsar allt på våra författarskap, jag gjorde ju också det. Eller rättare sagt, jag GÖR det.
Jag längtar forfarande efter att känna en ekonomisk trygghet som författare, men det tar tid - ÅR - att bygga upp (utom för ett väldigt litet antal som slår direkt och får gigantiska förskott. Det är INTE så det ser ut trots tio länder och topplisteplaceringar.)

Men vilken ynnest det är, och det är nog därför vi ändå gör det, vi som satsar allt.

Jag kan gå hela dagar i min egen romanvärld, skriva när och hur mycket jag vill. Eller hur lite jag vill, för den delen.
Ingen bryr sig om hur jag ser ut, vad jag säger eller om min teve står på hela dagen. Inte heller om jag bara dricker kaffe, plötsligt gör några armhävningar eller dansar när manuset ger mig den glädjen.
På det sättet är jag den borne författaren.
Jag gillar ensamhet, har inget behov av arbetskamrater, knappt av att träffa folk alls.
Extremt antisocial, och det är verkligen ingen nackdel i det här jobbet.

Men så blixtrar jag till ibland.
Får gå på fest.
Pratar, pratar och pratar.
Skrattar.
Har jättekul.
Som ikväll, när Pernilla Alm släpper sin läxbok.
Och i morgon när Simona Ahrnstedt släpper sin, och senare samma kväll när Carina Bergfeldt släpper sin.

Men nästa vecka låser jag in mig.
Jag kan alltid skylla på att jag har en deadline.