Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.
Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.
Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.
Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.
För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.
Bokning sker via Författarcentrum
tisdag 3 november 2015
Och jag googlar
klasser på Friskis och Svettis, i en förhoppning om att hitta något som inte involverar vänster arm.
Det går så där kan jag meddela.
Men skriva kan jag ju och idag är det dags för att korra och peta i novellen.
På friskis o svettis så gör man ju bara de rörelser som passar. Exempelvis hoppar man över hoppen och lyfter inte sina knän så högt om man har ont i dem. Ingen reagerar på det, man gör bara det man kan. :-)
En idé kan ju vara att linda armen mot kroppen - med en elastisk binda - då kan du ju inte göra några ofrivilliga rörelser som triggar smärtan. När min hö axel var skadad grät jag av smärta bara av att skära i en mör kycklingfilé. Allt annat var också otänkbart o jag är högerhänt. Så där hade jag det under hela två år tills kirurgen äntligen öppnade eländet och hittade ett brutet ben som inte syntes på vanlig- eller MR-röntgen. Han fick plocka bort det trasiga. Det blev en plastprotes där istället. Fick börja träna med sjukgymnastik dagen efter op, sedan varje dag. Tog två år till innan jag kunde säga att jag var ok. Hur länge har du haft det där eländiga nu?
Ebba; jag behöver inte göra det längre, jag har ont men inte alls som det var tidigare då jag hade en elstolpe till arm. Jag skulle tro att det tar minst ett halvår till innan jag har fått tillbaka rörelsefömågan. Just nu är armen fastfrusen :)
3 kommentarer:
På friskis o svettis så gör man ju bara de rörelser som passar. Exempelvis hoppar man över hoppen och lyfter inte sina knän så högt om man har ont i dem. Ingen reagerar på det, man gör bara det man kan. :-)
En idé kan ju vara att linda armen mot kroppen - med en elastisk binda - då kan du ju inte göra några ofrivilliga rörelser som triggar smärtan.
När min hö axel var skadad grät jag av smärta bara av att skära i en mör kycklingfilé. Allt annat var också otänkbart o jag är högerhänt. Så där hade jag det under hela två år tills kirurgen äntligen öppnade eländet och hittade ett brutet ben som inte syntes på vanlig- eller MR-röntgen. Han fick plocka bort det trasiga. Det blev en plastprotes där istället. Fick börja träna med sjukgymnastik dagen efter op, sedan varje dag. Tog två år till innan jag kunde säga att jag var ok.
Hur länge har du haft det där eländiga nu?
Lina; det är så jag har tänkt.
Ebba; jag behöver inte göra det längre, jag har ont men inte alls som det var tidigare då jag hade en elstolpe till arm. Jag skulle tro att det tar minst ett halvår till innan jag har fått tillbaka rörelsefömågan.
Just nu är armen fastfrusen :)
Tur att du fick hjälp till sist!
Skicka en kommentar