Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 9 februari 2016

Jag tittar ofta på bilder från mina resor.

De är inte särskilt bra (alltså bilderna!), men jag vet ju vad jag kände när jag var just där och det går att återuppleva gång på gång, om än inte lika starkt så klart.

Operan Carmen gick för ett år sedan på ett enda ställe i hela världen (senare samma höst satte ju Stockholm upp den igen), i New York.
Jag började med att köpa biljetterna. Fyra-fem månader innan föreställningen, och väldigt långt bak i salongen där platserna var billiga. Mer på skoj, för det kändes som om det var för stort att verkligen åka dit.
Jag mejlade kvittot till Nisse. Som sa att han gärna hängde med om jag ville åka.

(När influensan härjade som värst förra året var jag livrädd för att bli sjuk och missa operan, så Nisse lovade att åka och göra researchen för mig om jag inte kunde.)

Entrén. Redan här var jag tårögd. Huset är så häftig både på ut- och insida.

Jag hade min finaste klänning med fransar på mig, och högklackade skor. Nisse hade kavaj. Vi var väldigt stiliga måste jag säga.

Vi satt lååååångt upp och lååååångt bak. Hade jag vetat att mitt biljettköp verkligen skulle bli en resa hade jag skaffat bättre platser, men jag var operaoskuld då. Nu, efter ett år med Carmen och Gloria, har jag bättre koll.
Efter föreställningen, under de stående ovationerna, grät jag floder. Det var en helt annan grej att se och höra det så här mot att, som jag hade gjort innan, se en föreställning på Youtube.

Alltså, musik va.
Det är otroligt vad det kan göra med ens känslor, eller hur?

Nu ska jag träna för första gången på en vecka (har ju varit hemma med Misse) och sedan träffa min agent i stan.
Vi hörs senare.
Wohoo.


5 kommentarer:

Agneta sa...

En riktigt bra opera … oj, vilken upplevelse det är!
Det var alldeles för länge sedan jag såg en riktigt bra sådan, känner jag. (Länge sedan jag såg en dålig också för den delen.)

Anonym sa...

Wohoo!

Ezter sa...

Det är roligt att titta på bilder och tänka tillbaka!

Simona sa...

Anonym = jag.

Linas drake sa...

Opera är starkt, älskar operaföreställningar (ja, inte alla lika mycket förstås) :-D)