Jag tittar ofta på bilder från mina resor.

De är inte särskilt bra (alltså bilderna!), men jag vet ju vad jag kände när jag var just där och det går att återuppleva gång på gång, om än inte lika starkt så klart.

Operan Carmen gick för ett år sedan på ett enda ställe i hela världen (senare samma höst satte ju Stockholm upp den igen), i New York.
Jag började med att köpa biljetterna. Fyra-fem månader innan föreställningen, och väldigt långt bak i salongen där platserna var billiga. Mer på skoj, för det kändes som om det var för stort att verkligen åka dit.
Jag mejlade kvittot till Nisse. Som sa att han gärna hängde med om jag ville åka.

(När influensan härjade som värst förra året var jag livrädd för att bli sjuk och missa operan, så Nisse lovade att åka och göra researchen för mig om jag inte kunde.)

Entrén. Redan här var jag tårögd. Huset är så häftig både på ut- och insida.

Jag hade min finaste klänning med fransar på mig, och högklackade skor. Nisse hade kavaj. Vi var väldigt stiliga måste jag säga.

Vi satt lååååångt upp och lååååångt bak. Hade jag vetat att mitt biljettköp verkligen skulle bli en resa hade jag skaffat bättre platser, men jag var operaoskuld då. Nu, efter ett år med Carmen och Gloria, har jag bättre koll.

Efter föreställningen, under de stående ovationerna, grät jag floder. Det var en helt annan grej att se och höra det så här mot att, som jag hade gjort innan, se en föreställning på Youtube.

Alltså, musik va.
Det är otroligt vad det kan göra med ens känslor, eller hur?

Nu ska jag träna för första gången på en vecka (har ju varit hemma med Misse) och sedan träffa min agent i stan.
Vi hörs senare.
Wohoo.