Jag ser många lyriska recensioner av Malin Persson Giolitos

nya bok, Störst av allt, och många nämner hennes fantastiska språk.

Vanligtvis när språk tas upp i recensioner tänker jag ofta att det inte är en bok för mig. Det är troligtvis lite för krångligt, för konstruerat och för mig och min hjärna; lite bökigt att läsa.
Malins bok är helt och hållet befriad från krångligheter, jag tänkte att det var bra att säga ifall fler än jag backar inför det som tros vara svårläst.
Alla kan läsa den här boken.
Bara det ger många extrapoäng, tycker jag.

Så.
Igår träffade jag förlagskollegor ( vaknade med ett ryck av att en förläggare (man) väste arg i mitt öra att om jag inte räknar med att sälja 200 tusen av min nästa, kan jag lika gärna lägga av ... ) och idag ska jag träffa min son, på fredag ska jag på krogen med vänner.
Bra dagar (minus dröm.)
För sedan ska jag in i grottan på riktigt. Den ENSAMMA. Bara jag och mitt manus.

Ps, jag tror att drömmen kom från att jag igår, bland dessa superproffs, tyckte att ordet "utforska" - som väldigt många författare säger att de gör - är lite skitnödigt. Va fasiken är det som författare "utforskar"? Det sägs jämt, och jag vet helt ärligt inte vad de kommer fram till, men "utforskar" gör de.
Och när någon i gänget nämnde det ordet höll inte jag truten som jag kanske borde ha gjort. Jag fick rätt många onda ögon vid bordet.

Jag har ju ord som jag tycker är just skitnödiga:
Unna.
Styrkekram.
Kramizen.
Njut.
Och så "utforska" då, när det sägs av författare.
Men det behöver jag ju inte tala o. Jag kan rysa för mig själv och hålla truten.
Ska tänka på det till nästa gång. Så jag slipper drömma.