Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman. De slitsamma åren. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum.


Hösten 2018



Aug 4:e Feelgoodfestival Mariefred

Sept 1:a 14.20 Skiljebo bibliotek /Västerås

28-30:e Bokmässa Göteborg

Okt 6:e Skärhamns bibliotek / Tjörn

Okt 16e evenemang Bonniers bokklubb

Nov 22:a Fristad bibliotek /Borås


fredag 8 juli 2016

Ibland hissnar det,

när jag tänker på att någon gång - säkert inte i en alltför lång framtid - så kan jag ta Fårdan och åka bort.
Låååångt bort.
Jag kan åka till Kivik på marknad. Till Kiruna för att se allt det enastående som jag är övertygad om att Simona kommer att få med i sin nya bok (i aug). Det kan hända att jag vill svänga över till Norge, det var ett tag sedan jag var där.
Jag kan åka hem till västkusten, ta tåget till Falsterbo eller åka till New York om jag vill det (och har råd och allt det där, men om man bortser från det bara för ett ögonblick.)

När jag inte har Misse längre, är jag fri från det ansvar jag varit ensam om att ha i 22 år.

Vad gör man när man inte passar på någon längre. Eller passar upp. Eller anpassar sig till.
Tanken svindlar.

Vilka dörrar öppnas, när jag är fri att göra vad jag vill?

Jag har älskat att ha det där ansvaret men det har också varit svårt. Min känsla har alltid varit att jag har varit bättre på ansvarslöshet än motsatsen (och min ursprungsfamilj skull säkert nicka instämmande) vilket gör att jag har kämpat så inåthelvete med allt. Även när det inte har behövts eller när det borde ha varit möjligt att luta mig lite tillbaka och låta någon annan ta över (sådana människor har jag mycket sällan träffat, i alla fall av manligt kön ...)

Men Jonathan är fantastisk (det börjar jag nästan gråta när jag tänker på.) Min gamla katt också. Jag är inte så dum själv heller.
Hur jag ska hantera all den där nya friheten sen, får jag väl fortsätta fundera på.
Som sagt. Just nu känns den bara hissnande.

"Inga problem, jag kommer. Hur många dagar sa du? Sju? Jag packar as we speak."

Iiiiiiii.





3 kommentarer:

cyndi sa...

Det där att se sin son ta ansvar är också hissnande.
Det är ju ett fint kvitto på att man har lyckats med sitt eget ansvar.
På nåt sätt.
Friheten inom synhåll.
Det är kanske den allra bästa känslan.

Ezter sa...

Om du åker till Kivik på marknad, då bjuder jag på fika :)

Spader Madame sa...

Åh. Fint beskrivet. Du kommer hantera den väl, friheten. Jag är säker på det.