Ibland hissnar det,

när jag tänker på att någon gång - säkert inte i en alltför lång framtid - så kan jag ta Fårdan och åka bort.
Låååångt bort.
Jag kan åka till Kivik på marknad. Till Kiruna för att se allt det enastående som jag är övertygad om att Simona kommer att få med i sin nya bok (i aug). Det kan hända att jag vill svänga över till Norge, det var ett tag sedan jag var där.
Jag kan åka hem till västkusten, ta tåget till Falsterbo eller åka till New York om jag vill det (och har råd och allt det där, men om man bortser från det bara för ett ögonblick.)

När jag inte har Misse längre, är jag fri från det ansvar jag varit ensam om att ha i 22 år.

Vad gör man när man inte passar på någon längre. Eller passar upp. Eller anpassar sig till.
Tanken svindlar.

Vilka dörrar öppnas, när jag är fri att göra vad jag vill?

Jag har älskat att ha det där ansvaret men det har också varit svårt. Min känsla har alltid varit att jag har varit bättre på ansvarslöshet än motsatsen (och min ursprungsfamilj skull säkert nicka instämmande) vilket gör att jag har kämpat så inåthelvete med allt. Även när det inte har behövts eller när det borde ha varit möjligt att luta mig lite tillbaka och låta någon annan ta över (sådana människor har jag mycket sällan träffat, i alla fall av manligt kön ...)

Men Jonathan är fantastisk (det börjar jag nästan gråta när jag tänker på.) Min gamla katt också. Jag är inte så dum själv heller.
Hur jag ska hantera all den där nya friheten sen, får jag väl fortsätta fundera på.
Som sagt. Just nu känns den bara hissnande.

"Inga problem, jag kommer. Hur många dagar sa du? Sju? Jag packar as we speak."

Iiiiiiii.