i alla fall så först som det bara går. Eller så kan man vara copy-cat och kopiera någons koncept, story emellanåt och till och med omslag. Funkar det för en kan det funka för två.
För när en bok slår kommer det liknande på radband.
Det är svårt att vara unik när det gäller en story, det mesta har berättats tidigare, men där det skiljer sig - där en författare får sin vattenstämpel - är istället i sånt som tempo, språk, karaktärsbeskriviningar, humor (om man har nån) och i TON.
I love ton.
Ton kan inte snos.
Ton är personlig.
Ton ÄR författaren.
Om jag har några riktiga ÅsaHellbergLäsare som verkligenverkligenverkligen gillar mina böcker, så är det tonen de har fastnat för.
Inte storyn. Det är jag helt övertygad om.
När de pratar om böckerna beskriver de andra saker än de som gillar mina böcker emellanåt. Iblandmänniskorna tycker om berättelser och känner inte in ton på samma sätt.
Inget är fel, såklart. Vi går igång på olika grejer.
Jag är en ton-gångigång-person.
Sedan har vi tredje kategorin, de som inte gillar mina böcker alls, och dem har jag struntat i att analysera. De kommer aldrig att gilla det jag skriver ändå.
Det var morgonens fundering från en blåsig balkong i en söderförort. Störtskönt, för jag är toksvettig trots alla mina hormoner. Jag ska sitta här i min supertunna klänning tills jag fryser!
2 kommentarer:
Just detta att ens omslag kopieras kan jag bli väldigt irriterad på. Men det är väl så att framgång kopieras nästan per automatik. En komplimang kanske.
Helt rätt när det kommer till tonen - den är unik. Visst kan somliga försöka sig på att kopiera men det brukar inte bli så lyckat.
Att försöka kopiera någon annans ton tror jag är förödande. Kan väl aldrig någonsin bli bra?
Jag tänker att det framförallt måste vara himla tråkigt, och jobbigt, att inte ha sin egen.
Fast det är klart, i början av sin skrivkarriär kanske man prövar sig fram, innan man hittat vad som är ens egen ton.
Skicka en kommentar