och med det under armen åker jag på min sista researchresa för den boken. Nödvändig? Nej, kanske inte men det ger så enormt mycket med de små detaljerna.
Det är aldrig nödvändigt med research, det går att fuska hur mycket som helst, men jag har haft enorm nytta av det jag har gjort och att jag har besökt de platser jag skriver om. Särskilt nu när jag är tillbaka i Sonjavärlden.
Nu reser kvinnorna nästan oavbrutet i den här nya boken. Så jag måste välja ut någon som är tillgänglig och funkar med min budget. Resan de gör är ... dyr.
Så. Hjälper det att jag har något att se fram emot?
Nej, inte ett dugg. Jag grät som ett barn igår kväll. Jag lider av att jag sätter mina behov främst, att jag struntar i Misses. Det är vad jag säger till mig själv, och trots att jag vet att det inte är sant så är det så det känns.
Min plutt.
Idag fick han medicinen serverad på sked eftersom han bara åt upp hälften frivilligt.
Nu har jag satt på mig gympadojorna och ska försöka jobba lite.
Igår blev det inget gjort alls, men idag ska jag i alla fall sikta på att få ned en sida eller två.
Tack för alla fina ord.
4 kommentarer:
Det värsta med att ha en djur som familjemedlem är just det du gör nu. Att orka ta det tuffa beslutet, innan det går för långt. Du känner din Misse så väl att du vet att det är dags, för hans bästa. Sorgen och saknaden visar hur mycket ett djur betyder. Kramar till dig. / Monica
Det är det bästa för mig, det är det som gör mig illa ... men det är som det är med det. Han är lastgammal, kroniskt sjuk men inte akut dålig. Skulle kanske kunna leva ett år till eller en vecka. Det går inte att veta.
Tänker på dig och Misse. Kramar till er båda.
Varma tankar till dig idag.
Skicka en kommentar