och därför tog jag Fårdan och åkte mot solen i exakt 2,4 mil. Där sken den som om den aldrig gjort något annat (vilket den ju naturligtvis inte har, men ni fattar ...), och så fick jag den där välbehövliga timmen – vid havet dessutom.
Min stackars rygg är kritvit men det kan inte hjälpas när det bara blir korta solstunder här och där. Fejjan är viktigast.
Den här sommaren tar liksom inte fart, i alla fall inte för min del här i förorten. Jag hade tyckt att det vore härligt med en hel vecka badstrandsväder, men när det nu inte blir så får man jag ta det som erbjuds.
Idag stannar jag nog hemma. Jag tänker gå igenom det sista i manuset innan jag lägger det åt sidan för att göra en sista genomgång innan jag skickar iväg det i september. Jag kommer inte så mycket längre, som sagt, utan behöver en redaktörs skarpa öga på det som jag är hemmablind för.
Det var väl det.
Hoppas att ni får en finfin söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar