Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

fredag 11 augusti 2017

Ibland tänker jag att jag ser mig mer som en underhållare än som författare.

Det är ju hela grejen med mina böcker egentligen.
Dessutom roar jag ju mig själv när jag skriver. Oftast i alla fall.
Jag vet inte varför jag berättade det nu. Ibland är det som om hjärnan inte begriper det som fingrarna ägnar sig åt på tangentbordet.
Jaja.
Det är sällan jag stryker eller redigerar bloggen. Ni får ta det som faller ur fingrarna.

Idag har jag varit ledig, umgåtts med Lucifer (och blivit röd på näsan), handlat födelsedagspresenter, tittat på ny mobil som är rent nödvändigt snart, lagat och ätit mat och nu kollar jag en repris av Wahlgrens värld. Den roligaste realityserien det här året. De bjuder friskt på sig själva.
Det kommer en andra säsong och det ser jag fram emot.

För exakt 23 år sedan låg jag på förlossningen sedan 16 timmar. Det hände inte mycket. Jag hade gått två veckor över tiden när vattnet gick. Bebisen var inte fixerad och värkarna var så här dags rätt kraftiga trots att jag då hade fått bedövning (ryggbedövning). Det hjälpte sådär, faktiskt.

Om ett par timmar skulle jag sättas i skräddarställning för att bebisen skulle åka längre ned. Jag satt så ett tag. Några timmar. Sedan röntgades jag för att kolla så att mitt bäcken var stort nog. Det var det.
En läkare kom och tittade till mig, och när hon gått sa barnmorskan att jag fick sluta se ut som en nöjd filmstjärna. Ville jag ha ut bebisen fick jag vråla lite och bli besvärlig.
När den mest rutinerade barnmorskan kom och kollade mig, 24 timmar efter jag kom in och sex sju timmar efter jag hade varit öppen i 10 centimeter, sa hon att Bebisen låg för långt upp för att tas ut med tång, så då bestämdes att jag skulle snittas.

8.54 plockades han ut med navelsträngen två varv runt halsen.
4695 gram och 56 cm lång.
Han hade svart långt hår, gulsot och alldeles för många tår och fingrar (som åtgärdades när han var 9 månader.)
Och mitt liv var förändrat för alltid.

Man ska alltid sy ihop en säck i ett blogginlägg.
Det här spårade ut helt så någon bra knorr har jag inte.
Haha








6 kommentarer:

Spader Madame sa...

Ha ha! Tyckte det knorrade bra ändå.

Elisabet Nielsen sa...

Ibland kan ett blogginlägg vara mer som en resa. Man landar någon helt annanstans än där man började. Men visst har det sin charm också?

Simona sa...

Hurra och grattis!

Åsa Hellberg sa...

Tack!

Ebba Range sa...

Vilken upplevelse.

Åsa Hellberg sa...

Ebba: verkligen!