Jag märker att jag inte har tänkt klart på hur det där gick till och kanske mest att jag inte har KÄNT klart.
Det gör mig fortfarande förtvivlad att tänka på hur tillitsfullt han mötte veterinären när hon kom hit och hur det såg ut bara en timma senare.
Men.
Det är mitt trauma.
Jag klarar inte barn som gråter och ingen lyfter upp dem, jag klarar inte hundar som sitter länge utanför affärer eller i bilar, jag klarar inte föräldrar som inte lyssnar när barnen försöker berätta något ... jag klarar helt enkelt inte att se barn och djur bli svikna av den som de litar på.
Och Misse litade på mig.
Och jag svek.
Så känns det och jag vill inte att någon säger att det inte är sant, för det är det för mig.
Så jag gråter, städar, lyssnar på musik.
Elvis är bra att gråta till.
(Jag dansade för en timma sedan så känslorna är i verklig gungning i det här hemmet idag ...)
4 kommentarer:
Jag tycker du hade svikit om du inte gjort din plikt som djurägare. Nu slapp Misse lida!
Kram på dig!
Jag arbetar på ett djursjukhus och jag ser allt för ofta djur som kommer ,alldeles för sent, för att somna in
. Hade deras husse eller matte tagit sitt ansvar och låtit djuret slippa lida hade vi som jobbar med det och säkert djuret också varit varit betydligt gladare. Jag förstår att du känner som du gör. Det är naturligt, men du gjorde det rätta.
Lilla Misse.
Han var fin.
Fattar känslan. Kan känna den också.
Skicka en kommentar