#metoo,

en sådan liten hashtag men vilket genomslag den har haft.
Allra mest tänker jag på alla dem som har levt, lever i, skam över trakasserier och övergrepp och som nu får höra att de inte är ensamma.

Jag minns ju själv hur det var när jag kom in på Dysberoendekliniken som svårt medberoende och helt och hållet ensam om min upplevelse  ända tills jag öppnade dörren till mötesrummet och träffade massor med kvinnor med samma erfarenhet av att leva med någon som missbrukar. Det är nog det mest stärkande jag har varit med om, tror jag. Än idag kan jag sakna gruppmötena.

Idag ska jag jobba på Nikki. Började igår, trots att jag inte skulle, vilket kändes bra. Nu är jag inne i berättelsen redan.

En annan berättelse som kommer ut idag är den här:

Den är så RÄTT in i debatten som sker nu på alla möjliga plan.

Bokens handlar om kärlek förstås, men det som än faktiskt ännu viktigare (för mig) är temat kroppsaktivism. Och precis den hashtag jag pratar om ovan: mäns trakasserier. 

Simona skriver om det så skickligt, insatt och inte ett dugg skriva på näsan utan utifrån en ung kvinnas perspektiv.

Lexia är 28 år, är copywriter på en byrå och har alltid känt sig tjock och när uppdraget att jobba med en kampanj som ska visa kvinnor som de faktiskt ser ut får hon något att bita i. 

Läsläsläsläs!