Skruttiluttan

 har varit här sedan i torsdags, och igår åkte vi till Jonathan som var ensam hemma, och åt middag, sedan lämnade jag henne där. 

På väg hem fick jag en filmsnutt och då ylar Selma av sorg (eller vad det är) efter att jag har gått från lägenheten. Lillfisen, jag har aldrig hört de där ljuden från henne förut. Det är verkligen yl. Hon är ju aldrig ledsen när vi lämnar Sumpan. Då vill hon till bilen som hon älskar och åka hit. Hon ser sig om efter dem men är aldrig ledsen. 

Men sedan gick det såklart över och hon myste i soffan med sin husse. Jag fick bild på det också, tack och lov.

Det är svårt att hjälpa henne med den där separationen från mig. Jonathan tror att det skulle hjälpa om jag ensamtränar henne här hemma, så som han och Linnea har gjort. De kan ju lämna henne i fyra timmar. Men jag lämnar henne aldrig eftersom det inte behövs. 

Nu ska jag hämta henne på tisdag igen, hon ska vaccineras onsdag morgon, och sedan lämnar jag henne hos Linnea. Och så vill jag träffa henne i helgen igen innan jag åker till Cypern, för annars går det ju så himla länge. 

Skruttan. Vi vill henne ju så väl, alla tre. 

Typ så, när jag ska jobba och om det finns tid över, stryka t-shirts. Det är ju det och skrivklänningar som jag ska packa ned om en vecka, och skönt att börja tänka på det. 

Planer, ni vet. Listor. Fan, vad jag gillar´t.