det är skönt att inte ha några litterära ambitioner alls. För mig räcker det med att vara underhållande.
Jag grubblar inte ett dugg på hur jag skriver och numera är det få som klagar. Och då tänker jag att det beror på att de blir underhållna och att det svenska språket över tid har blivit enklare än det var förut.
Någon poet är jag inte, de runda formuleringar som min redaktör gärna vill föra in i mina manus, ryker snabbt. När det inte är åsaspråk blir det knas i huvudet när jag läser.
Nu hittade jag en grej i en av omslagstexterna som inte låter som jag, och vi får se om det går att ändra eller om det är för sent. Jag hoppas det! Det är inte hela världen, och jag får skylla mig själv som inte har tänkt på det tidigare i så fall. Jag tror att jag kan överlåta texter till andra och luta mig tillbaka, men det kan jag inte. Jag måste lägga mig i, det borde jag veta om mig själv vid det här laget.
Typ så, när idag när jag har planerat fredagens träff, promenerat med Selma, suttit en stund på balkongen (medan man sopade gatorna utanför ...) och har ätit rester till frukost. Jag måste snart äta igen, är hungrig som satan.
Tisdag, som känns som en måndag.
Fram till kvällens coachingsamtal (mellan 19-20) ska jag duscha, äta och rasta Selmisen och efter samtalet ta en sista kissrunda och sedan säger vi god natt. I morgon har jag tre samtal och torsdag möte om deckaren och ett coachingsamtal till.
Snart bara 3 veckor kvar till New York. Wohooo.
