Om två veckor ...

 så nu har jag bokat parkering och hotell på Arlanda. Jag ska lämna Selma i Solna dagen innan avresan och det är liksom galet att åka hem igen för att gå upp mitt i natten och åka till flygplatsen som ju ligger åt Solnahållet, så jag åker direkt från Mio dit istället. Det är fyra mil från mig till Mio och ytterligare 4 mil till Arlanda därifrån, såg jag just. 

Min gölliga hall

Visst kan jag sova hos dem, de har ju en extrasäng, men att väcka alla så tidigt som jag vill gå upp, äta, gå på toa, duscha, vore taskigt. Jag (och de, kanske speciellt Selma som blir orolig) har det bättre om jag bor på hotell. 

Då kan jag istället hänga med dem på kvällen innan jag åker. Så mysigt! Jag längtar efter Mio nu, när det har gått över en vecka sedan vi sågs. De kommer hem på söndag från Östersund och jag ska dit på påskafton, men jag måste träffa honom innan det för annars går det ju hela TRE veckor. Det är alldeles för lång tid för den här farmodern. 

Min gölliga hund

Om jag har börjat packa för New York? Nä, men tvättat kläder (som luktar pyton efter att ha hängt i garderoben under vintern) och tänkt på vad jag vill ha med mig. För mig är ju det halva resan nästan. Kanske inte halva, men 20%. Planeringen ingår i resglädjen. Jag är ju faktiskt galet bra på att glädjas. Inte ett dugg blasé. Den dagen jag blir det får jag stanna hemma som straff.

Jag pratade med grannen om det häromdagen, hur man är i grunden, och jag är en grundglad människa. Jag vaknar glad, är sällan ledsen, sällan deppig mer än ett par timmar och alltid på grund av något i så fall, sällan arg, sällan upprörd.  Ältar inte utan tar tag. En sådan människa man himlar med ögonen åt eftersom det låter ytligt och ointelligent. Well, i så fall vill jag vara det. Det är en jävla gåva ska jag be att få säga. 

Det där med att tänka positivt är jag född med och har utvecklat än mer med åren. Grannen och jag pratade också om att slå på sig själv, och det har jag ju heller aldrig ägnat mig åt. Aldrig kallat mig själv hemska saker, som andra verkar göra. Inte ägnat åt självhat, mer tagit hand om mig själv (efter bästa förmåga, måste jag tillägga. Mina överlevnadsstrategier har ju inte alltid varit briljanta). När min upplevelse har varit att jag inte har varit omtyckt har jag tröstat och tyckt om mig själv. Livet bajsar och jag tvättar bort. 

Bra grej. 

Tjohej på det, denna onsdag som verkar bli mulen. Selma och jag ska åka till Farsta och byta däck, lämna skräp på återvinningen och handla. Min sötpotatis är slut och jag ääääälskar ju sötpotatis. Jag skivar den tunt och slänger in den tillsammans med en massa grönsaker i ugnen med lite olivolja på. Så himla gott. 

Skriva ska jag göra när alla andra göromål är klara. Än så länge, två dagar in, går det bra. Det ska bli spännande att se hur tusan jag löser allt den här gången. Det känns redan som om jag har målat in mig i ett hörn och det är mer positivt än det kanske låter. Det roliga med att skriva är ju att ta sig därifrån.