för att gå ut och äta ikväll som först var planen. Eftersom det var min födelsedag vi skulle fira tänkte jag att jag fick välja, och Solnaborna var helt med på det.
Linnea gjorde en fantastisk köttfärssås och äppelpaj med glass till efterrätt. Och den viktigaste personen, Mio, verkar vara nöjd med livet och anledningen som gjorde honom pipig förut (alltså i jämförelse med han helt o-pipiga far) verkar inte länge finnas kvar.
Han gick upp lite för fort ett tag, att det inte var bra hade med fontanellen att göra (?) så barnmorskan ville inte att de skulle ge honom lika mycket mat (mamman ammar inte), men senast följde han sin kurva, eller vad de kallar det, och nu är det okej igen. Plutten. De första veckorna gick han ju inte upp alls. Så klart man blir ledsen och gråter om man inte blir mätt. Nu blir han det och därmed gladare bebis.
Jonathan kunde gå upp ett kilo på en vecka, han vägde 10 när han var 4 månader, och det var på bröstmjölk. Han vägde 15 när han var ett år, 4,7 när han föddes. Han har alltid älskat mat, vilket som förälder ju är superskönt. Och han var alltid glad.
Att barn svälter och avsiktligt SVÄLTS ihjäl i en värld av överflöd är vår tids största tragedi.
4 kommentarer:
Lillfisen börjar verkligen bli stor. Så fort det går 🥰
JA, det går så fort!!
Jag är inne och läser ikapp och vill säga GRATTIS till allt. Barnbarn är en stor önskan hos mig också, men vilken fin familj du har. Bra jobbat med böckerna och coachingen också. Det är ju helt ditt driv som har tagit dig dit! Men att barn svälter och bombas, jävla misär att vi inte kommer längre.
Vad roligt att höra från dig, Anna! Senast sågs vi på Heathrow och jag hade corona minns jag :) Jag åkte hem med dubbla masker.
Skicka en kommentar