Min favoritinstruktör på friskis,

hon som hjälpte mig mer än någon annan när jag började träna med en helt oduglig vänsterarm och som då bara var vikarie, är nu tillbaka med ett eget pass varje vecka.
Tänk när jag i mars kunde sätta armen i midjan för första gången på ett år, förvisso bara hjälpligt, men ändå. Då ställde jag mig mitt på gympagolvet och grät av glädje.

Nu kan jag nästan sätta den i midjan med tummen framåt.
Onsdagar 10-11 kommer ett fixa det som återstår.
Hurra för alla oss som har väntat på det. Jag har precis bokat det första passet med henne nästa onsdag.

Viktigaste idag är mammografin som jag har blivit kallad till.
Det är två år sedan.
Efter 50 går man bara vartannat år i Stockholm. Förra året hade jag ändå inte kunnat gå eftersom jag inte kunde lyfta armen och hade vansinniga smärtor så fort jag rörde på den.

Det var väl det efter kanske säsongens sista frukost på balkongen.