Jag är fortfarande inte hundra återställd, och kommer nog aldrig att bli det heller. Det gör inget, jag kan sova på andra sidan och behöver inte vrida armen på sätt jag inte klarar.
Och jag har kommit långt på två år:
"I oktober vågade jag mig ut igen, var inte lika rädd för folk och för att bli knuffad och en månad senare tordes jag åka till London.
Jag har forfarande ont, vissa dagar är värre än andra, men värktabletter funkar numera. Det gjorde de inte när det var som värst. Inget utom att sitta eller ligga blickstilla hjälpte då.
Dessutom kan jag tvätta håret, föna det och bra dagar sätta upp en tofs som inte hamnar snett.
Bara en sån sak!
Men jag kan inte tvätta mig under högerarmen, jag får inte upp vänstern så att jag kan raka mig, jag kan inte klia mig på skinkan, inte knäppa en bh annat än på framsidan och det gör ont att vrida om och dra upp den, att öppna en trög dörr är svårt, men bära klarar jag rätt bra.
Jag kan inte dra av kläder på överkroppen, inte korsa armarna eller sätta vänstra handen i sidan, men jag klarar att dra upp ett par brallor, ta och på av en stretchig t-shirt och jag törs gå i högklackade skor när det ges möjlighet.
Jag kan inte sova på vänster sida, men är så van vid höger nu att det inte spelar någon roll.
Jag undviker hastiga rörelser och ber en bön om att slippa snubbla, och jag ställer mig på en stol istället för att sträcka mig när jag behöver båda armarna för att ta ned något. Jag når längre om jag lyfter hela axelpartiet.
Det är ett mindre helvete att betala parkering med att sticka in kortet i genomfarten, men tricket är att sticka in det och sedan dra tillbaka armen tills maskinen säger åk. Jag behöver i alla fall inte gå ut längre, det är positivt.
Det är obehagligt att ha mycket kläder, eftersom vänstern är så klistrad vi kroppen känns alla sömmar, och jag kan inte bära handväskor annat än i handen. Men jag kan stänga min bildörr med vänsterarmen och om jag vrider mig tillräckligt får jag tag i bältet också med vänster."
Mina föreläsningar.
Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.
Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.
Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.
Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.
För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.
Bokning sker via Författarcentrum
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Har du en frusen skuldra/axel ?
Det har jag. Känner igen det du skriver. Har haft ont i 1 år nu. Lite mindre värk nu men inte alls bra. /Meit
Tänk vad man vänjer sig...
Meit: jag hade.
Det som jag beskriver här är när det hade vänt, sedan tog det ungefär ett halvår till innan jag kände mig mer som vanligt. Innan var det ett ont helvete, men det känner du ju till såklart. Fy vilken sjukdom det är.
Du vet att det finns facebookgrupper med sådana som har samma problem? Det var stor hjälp för mig när det var som värst.https://www.facebook.com/search/top/?q=frozen%20shoulder%20friends%20-%20sweden%2Fsverige
Det finns en större internationell grupp också, samma namn minus Sverige.
Eva-LOtta, ja, verkligen.
Skicka en kommentar