Då var nästa bok ivägskickad och utom min kontroll.

Jag hoppas att den lever väl och frodas, men har inga större förhoppningar, tyvärr. De andra delarna har gått sådär (med mina mått mätt) och en tredje bok i en sådan serie blir ju sällan en hit. Men boken är bra och jag älskar ju den här berättelsen om Hildur och Signe och ångrar inte för en sekund att jag skrev den. Jag är bara stolt. 

Bok 20 ändå. Känns stort. Jag har gjort ett bra jobb.

Och jag gör ett bra jobb. Bok 22 in da making och det är så roligt (21 är ju nästa España). Trots att jag var rätt trött idag gick manusarbetet superbra och nu har jag skickat första sjättedelen till Teresa om hon vill läsa. Det räcker egentligen för att hon ska kunna se om jag är på rätt väg.

I morgon måste jag handla inför att Selma kommer hit på fredag och jag ska dessutom sola hade jag tänkt eftersom vädret ska bli fint. Men jag ska också jobba med manus, det går inte att vila ifrån alls. Och städa måste jag också göra. I alla fall hjälpligt. Busy dag, helt enkelt. Tidigt i säng och tidigt upp är receptet. 

Igår hade jag digital releasefest samtidigt som en väninna begravde sin son. Han var lika gammal som Jonathan. Så sorgligt att jag inte ens kan tänka på det utan att bli ledsen. Han råkade ut för en olycka utomlands och plötsligt fanns han inte mer. Samtidigt ska min vän och hennes man bli mormor och morfar, deras dotter är höggravid. Två känslor måste existera sida vid sida. Det är djupt berörande.