Vi tar det lite piano så här på morgonen. Jag ska jobba i manus, det vill säga kolla var jag är, och har bjort ett miniintervju mamma om en grej – ett jobb hon hade en gång i tiden, som jag alltid har tänkt är användbart i en bok. Och det visar sig att det är det VERKLIGEN, hurra, då har jag tänkt rätt i trean som jag skriver just nu.
Idag ska vi till doktorn, mamma ska få en spruta i sitt artrosknä och jag ska handla allt från kattsand till mat.
Att hon mår så bra som hon gör är ett mirakel. Hon har stora blåmärken överallt. På ryggen, över en axel ned på en arm, låret på andra sidan kroppen. Där syns också märken efter rulltrappan. Ett sytt öra, ett klistrat sår i huvudet, ett stukat finger.
Det är en utmärkt idé att prata med kommunen om vad man gör om det skulle vara så att det INTE går så bra efter ett sådan här olycka, så det tänker jag göra idag. Hur får man hjälp hemma, vem pratar man med, för mamma vill bo i sitt hus, och med sin katt.
Och det kan ju vara bra att veta för min del också. Tänk om jag bryter bägge benen, vad finns det för hjälp att få/köpa från kommunerna om man är ensam.
Igår, på hitresan, ringde jag en av mina bästisar, Madde, som kommer från Karlstad (men som nu bor i Göteborg och vi ses bara på sommaren i Fjällbacka. Vi har varit nära vänner sedan simskolan, när vi var 8.)
Anyhow, jag åkte genom Värmland, tänkte på henne, och ringde upp.
En och en halv timma senare hade jag missat avfarter och bara kört på, så det var bara att vända och köra tillbaka. Jag tror att jag körde en halvtimma fel. Hemvägen tror jag att jag kör över Göteborg. Det är längre men bra vägar. Att jag inte tog den vägen hit berodde på tiden. Att fastna i eftermiddagsköer i Göteborg är inte kul.
Typ, så, denna dag på västkusten. Kall morgon, men solen skiner. I morgon åker jag hem. Jag har tusen saker att göra, men allt känns bara roligt. Om prick en vecka lyfter planet mot New York!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar