Jag gillar min kropp,

och det kanske är ett vågat uttalande såhär fredag förmiddag, men så är det.
(Resten av inlägget kan ni totalt skita i om ni inte är intresserad av mig och min vikt.)












Jag känner igen mig. Det är så här jag ser ut!
Jag hittar en muskel som jag trodde var borta, i alla fall för evigt gömd i hull. En midja.
Lår som inte längre ständigt gnider mot varandra. När jag sätter mig på knäna är motståndet mindre. Mina byxor passar. Inte dem jag hade när jag var var 49, för så smal vill jag nog inte bli igen, men de jag kunde ha strax efter 50.

Jag har längtat efter det så enormt mycket, men inte funnit någon väg som har funkat för att sätta stopp för viktuppgången som kom när jag slutade med nikotintuggummin och samtidigt fyllde 50, och så har jag lite gett upp.
Jag har alltid, alltid varit nöjd med mitt utseende, inte brytt mig särskilt mycket, tyckt att jag har varit fin, särskilt när jag har sminkat mig lite, och rynkorna har jag inte haft ett dugg emot.
Min vikt har varit densamma i årtionden (utom under depp, men den har alltid gått tillbaka till ursprunget.)

Efter en vecka på Mallorca, när jag nog slog personligt viktrekord borstett från när jag var i nionde månaden, så visste jag att det var nu eller aldrig. Så jag bestämde mig, efter att ha läst på massor, att gå på en treveckors pulverkur. De är omdebatterade, men man går garanterat ned i vikt. Det viktiga är vad man gör efteråt.

Jag hade inga mängder att gå ned, och av de i runda slängar tio kilon som jag vägde mer än tidigare, så behövde jag gå ned minst sex-sju. Men de var tillräckligt många för att jag inte skulle kunna ha mina kläder; inte ens underkläder Behåar, trosor och till och med skor blev för små.

Efter tre veckors kur, 100%,  började jag långsamt äta igen. Rätt snabbt la jag på mig ett och ett halvt kilo av de jag hade gått ned, och det var jag förberedd på, men jag visste också att kroppen själv skulle reglera det där om jag åt vettigt efteråt.
I morse var de borta och jag står på minus sex kilo som jag gjorde när pulverkuren var slut.

Jag äter Lchf för att det passar mig. Mycket kyckling, grönsaker och olivolja. Någon gång ost, och i så fall gärna Getost. Ägg, steker i smör, keso och bär när jag vill ha en efterrätt.
Inga mängder fett, men jag är heller inte rädd för det som jag kanske var tidigare. Nisse har, utan att egentligen kalla det något, ätit så här i åratal. Och han mår också finfint (och är jädrigt stilig om ni frågar mig.) Det blir onekligen enklare när familjen är med på noterna.

Så här dags har jag sällan ätit något än, och till frukost/lunch idag blir det lite ost, spansk Pata Negra (ett par skivor jag har kvar i kylen), en hel avocado och en tomat. Lite flingsalt och olivolja på tomaten och avocadon.
Ett stort glas citronvatten.
Undviker socker, mjölk och spannmål i största möjliga mån.

När jag äter på restaurang, som när sonen fyller år, äter jag stora smarriga desserter, och de smakar ljuvligt, men inte lika gott som de gjorde tidigare.
Eftersom jag numera inte helt och hållet ratar alkohol som jag har gjort under många år, så vill jag ändå inte dricka det annat än när jag är med familjen, eller med Nisse hemma.
Vid alla andra tillfällen, som vid FYRA releasefester nästa vecka, är det mycket trevligare att bara dricka vatten.
Och bättre för vikten.

Återstår att sluta dutta med motionen och istället bestämma vilka dagar jag ska dansa i en timma (som jag älskar att göra hemma för mig själv.)
Ska vi bestämma tisdag, torsdag och söndag för enkelhetens skull?
Alla andra dagar är bonus.

NU ska jag börja skriva.
Jag är nöjd.
Halleluja.