Idag är en funderingsdag.

Jag tänker mest på alkohol, faktiskt.
Vi pratade om det vid frukosten och Nisse tycker nog att jag är svart eller vit gällande det (när jag pratade om att inte dricka mer alkohol. Alls. Ever. Nada), och jag tog med mig den funderingen när jag tog en långpromenad för mig själv.
Jag kände att jag inte lyckades förklara hur jag tänker och behövde formulera det för mig själv eftersom det bara är känsla som inte kan förklaras med sunt förnuft.

Och så slog det mig:
Jag har varit stolt över min hundraprocentiga nykterhet.
Stolt över att tagit den ställningen.
Stolt över att jag har kunnat säga nej, och också vågat säga varför.
Stolt över att ha bestämt själv, inte först frågat som så många gånger tidigare i mitt liv,

Det är därför jag känner att jag har svikit mig själv. Inte bara på torsdagens fest när jag blev snurrig, utan också när jag bara tagit ett glas vin.

Jag hade tagit ställning, pratat om det och utifrån mitt eget ställningstagande också levt som jag har lärt.
Det bröt jag när jag började dricka alkohol igen, hur måttligt det än har varit.
Just det är smärtsamt, faktiskt.
Jag hatar falskhet i alla dess former, och att leva som jag lär är otroligt viktigt särskilt som jag tidigt profilerade mig i den här typen av frågor.
Om jag ska fortsätta dricka alkohol, om så ett glas en gång i halvåret, så måste jag hålla truten.

Jag begär verkligen inte att någon annan ska förstå men jag behöver förstå själv.
Nu gör jag det och då kan jag göra nya val igen oberoende av andras åsikter..
Det känns fint.

Ps: Igår såg vi Hotell Marigold.
Jag har sett den förut och den figurerar som inspiration för Elsa i "En liten värld."
Den finns på SF Anytime, och är gaaalet sevärd!