Det är den där nya träningsmänniskan som är uppe nu,

själv sover jag minst en timme till.

Jag behöver vara pigg till i kväll, då jag och min bästis Helen ska ut och äta middag tillsammans för första gången på tio, kanske femton, år.
Helt galet.
Vi ska gå till Griffins där Christian är källarmästare.
Och då vill man ju vara utvilad!

Efter fyra pass på friskis känner jag ingenting från min nacke, ni vet de där extraonda som så gärna kommer om man har problem någon annanstans.
Det jag trodde var hårda knutor är mer eller mindre upplöst tack vare viftandet på armarna på gympan.
Den där känslan av ständigt nackspärr som jag har haft i ett halvår är pyts väck!

Tjohoo.
Pensionärsgympa.
Vem kunde tro det?