Det dansar tussar från himlen.

Många och sakta.
Inne är det mörkt. Jag har sådana här mulna dagar ett fönster fördraget eftersom jag inte vill att någon ser in i lägenheten (man ser det mesta när lampor är tända) men det gör inget. Jag ser snöfallet från de två stora fönstren som vetter åt andra hållet.

Jag sitter i soffan i morgonrock, galet nöjd med att ha tränat utan värk.
För exakt två månader hade jag min sista natt med fruktansvärda smärtor och efter det har det långsamt vänt till att jag idag kan säga att jag är mer eller mindre smärtfri.
Det som återstår är stelheten och den kan jag inte göra så mycket åt än.

Jag har fortfarande en förhoppning om att frusenheten ska börja tina tills i maj (och att inte andra axeln ska drabbas, såklart.)
Peppar peppar.
Tjohej.
NU ska jag jobba en stund!