Det kommer att bli väldigt ensamt

när jag inte har Misse längre, och om jag tänker på det tycker jag så synd om mig själv att jag börjar gråta.
Jag tänker på det där att jag inte var ett dugg ledsen eller så, när Jonathan flyttade ut. Tänk om det hade att göra med att jag hade kvar Misse att bry mig om, curla och vårda?
Kanske.
Har vi tur nu, Misse och jag, så är hans värden tipptopp, en operation en baggis och så lever han välmående ytterligare ett par år.
Det är i alla fall vad jag hoppas på.

Idag gick träningen lite trögt. Jag kände av armen lite, benen var som bly och ryggslutet bråkade, men jag har en ny grej:
Träning behöver inte vara rolig, den behöver bara göra mig gott.
Jag har lurat mig själv (och därmed låtit bli att träna) i alla år med det där "roligt."

Fortsättningsvis ska jag säga som mormor ofta sa: "Det kan inte alltid vara roligt."
Just det.

Bra där, mormor!
Nu fattar jag.