Ett nej är ett nej och behöver aldrig motiveras.

Det gäller alla nej, vare sig det kommer från en ung ung, en mittemellan eller en gammal.

Få saker gör mig så upprörd som när mitt nej ifrågasätts.
Om jag tänker ändra på mitt nej så kommer jag att meddela det. Jag är ju inte dum i huvudet.

Jag har fått skit för att jag är tydlig med mitt nej.
För att jag inte går runt het gröt och lindar in det i bomull med bortförklaringar, vita lögner och undanflykter som vissa anser vara en trevligare form av nej.

Min tydlighet tror jag har sin grund i min upplevelse av att inte bli lyssnad på, för jag vill verkligen att den jag säger nej till inte ifrågasätter det.
Ändå blir jag det.
Alltså ifrågasatt.
Faktiskt rätt ofta.

"Vill du ha hjälp?" frågar expediten.
"Nej tack" säger jag.
"Är du ute efter något speciellt. Vi har ...", säger expediten
och det är oftast då jag går. Kläder kan man köpa överallt.

Eller så köper man en dator, säger nej tack till en försäkring, och plötsligt är man överfallen av argument för en försäkring.
Jag är ju inte dum i huvudet, som sagt.
Jag vet exakt varför jag säger nej, men det har väl ingen annan med att göra? Jag har heller ingen som helst skyldighet att lyssna på argument efter att jag har sagt nej.

Nej är bara motsatsen till ja, inget annat, och hur ofta behöver man motivera ett ja? (annat än för mig själv, eftersom det fortfarande händer att jag säger ja när jag borde sagt nej.)

Tänk att vara tonåring. Inte så självsäker.
Och att få sina nej ifrågasatta så till den milda grad att det till sist slutar med ett ja.
Det gäller killars tjat på tjejer men precis lika ofta föräldrars ovilja att lyssna på sina barns/tonåringars nej.
Det övertalas, ljugs, lirkas, manipuleras. Allt för att ta bort det där nejet som personen har bedömt vara rätt.
För sig, inte för någon annan.

Varför jag började tänka på det vet jag inte, men jag eldar upp mig känner jag.
Fan.
Låt oss få bestämma själva.
Vi säger ja när i vill och nej när vi inte vill.
Vi är inte dumma i huvudet!