träffade jag en granne, och sonen, 2,5 kanske.
Jag frågade om tomten.
Grannen sa att de har bestämt sig för att inte ljuga för barnet, någon tomte finns inte.
Själv tänker jag att de borde ljuga lite, i alla fall då och då.
Fantasi är underbart, och barn bestämmer sig själva för vad som finns och inte. Min son hade länge en kompis som hette Stenblocken. Honom blandade vi in i många hemmagjorda sagor och Jonathan skyllde gärna på honom när det var något mamma var arg på.
Jag har jobbat mycket med att prata med människor som är besvikna över sina föräldrarelationer. Inte en enda har sagt att det var för jävligt att de ljög om tomten.
6 kommentarer:
Jag berättade sanningen för mina barn och de blev helt traumatiserade, de pratar om det än idag. Tydligen finns det forskning som säger att man SKA ljuga/hitta på. Mvh Världens sämsta moder
Intressant.
Och tur att du har bättrat dig. Haha
Mer fantasi och mer sagor och berättande för både vuxna och barn! Jag tycker det är härligt när barnen anar att det kanske inte är helt sant det där med tomten, men man vet ju aldrig...Livet och vardagen får en annan lyster och glans om fantasin får finnas med.
Karin; jag som skriver uppdiktade berättelser håller förstås med:)
Så hemskt att vilja begränsa barnens fantasi. Klart att Tomten finns! Åtminstone den riktige. Är lite mer tveksam om tjockisen med renar finns.
:)
Skicka en kommentar