att gårdagens bloggrubrik inte var den skarpaste men jag är yr i manusmössan och kan nog inte leverera så mycket vettigare än så.
Idag ska jag träna, någon kommer hit och städar och så ska jag träffa Jonathan.
Jag kan snart lyfta armen rakt upp. Inte bakom ryggen, och knappt nå andra axeln, men inom kort kan jag nog ta hand om min egen skit igen. Men jag ser ju idag att det var oerhört smart att be om hjälp med just städningen för annars hade vi grott igen här, katten och jag.
Det är svårt att tänka på hur sjuk jag faktiskt var i armen/axeln, och hur rädd jag var för att umgås med folk tack vare det. Att jag inte fick på mig bilbältet, inte kunde köra utan att det gjorde ont eller inte kunde bädda sängen. Det var fruktansvärt att tvätta håret och att jag bävade varje gång jag skulle duscha. När jag fick en zinger föll jag ihop på golvet av smärtan.
Jag har fortfarande ont varje dag, men på en tiogradig skala är det ett. Det är rena magin. Ett är ingenting. Ett kan man träna med, i alla fall på sitt sätt.
Ett kan jag leva med.
Vilken skillnad mot 2015 då jag avbokade allt.
Wohoo!
2 kommentarer:
Fy farao vilken pärs - och tjoho för att det vände!
Tjoho!
Skicka en kommentar