Ibland slår det mig

vilket fantastiskt enastående liv jag  fick  gav mig själv möjlighet till när jag valde att skriva min första bok, som ju var sprungen ur förtvivlan och sorg. (Och kärlek, hur märkligt än det kan låta. Bara den som är medberoende kan nog förstå det.)

I alla fall: Det händer att jag ryser lite när jag kommer på hur duktig jag har varit sedan dess.
Idag hände det när jag gick in på Enberg agencys sida och såg böckerna radas upp. Alla har blivit sålda till andra länder. Vissa till ett par, andra till fler.
Är inte det märkvärdigt, så säg.

I den ickemärkvärdiga vardagen som jag oftast lever i har jag dåligt samvete.
Jag slog till Misse när han bet mig och det mår jag dåligt av även om han inte verkar bry sig. Han gick och drack vatten efter vårt bråk och sedan la han sig bredvid mig i soffan och snarkade.
Minnet är kort för den gamle mannen.
Mitt är det inte ... Han kommer att bli borstad en extra gång idag.