Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

lördag 22 februari 2025

Jag tror att jag kände slut-heten redan i morse.

 Selma väckte mig med något sorts bäddande, eller vad hon höll på med, två gånger i natt, och när vi gick upp halv åtta hade jag varit vaken sedan kl 6. 

Så trött. 

Jag ställde in grannpromenaden och tänkte jobba, vilket jag gjorde tills ett öga började bråka av någon anledning och jag tyckte att jag såg suddigt, så istället gick jag och la mig i soffan med Selma, sov i över en timma, tog en promenad och nu är jag MYCKET piggare.

Det hade ju inte varit någon fara om det inte var så att vi ska till Solna om ett tag, då hade jag nog såsat och inte brytt mig mer idag. Men nu är jag på banan, en dusch och en kaffe på det så är det nog prima liv i farmor igen.



Han har 12 tår (jag har fått frågor på det på andra bilder jag har lagt ut på insta men vill inte prata om det där, bloggen läses av få, så ni får veta mer) och 12 fingrar (det tolfte fingret hänger som en liten krok vid sidan av handen). Hans pappa hade ännu en tå. Alla pojkar på Jonathans pappas sida föds med minst extra fingrar. Så hans pappa, farfar etc. 
På Jonathan tog man bort alltihop när han var 9 månader, men man börjar nog med Mio tidigare än så. De har redan fått tid hos en specialist.

Då och då tar min bensin slut, det är inte ofta, det har sällan någon orsak, utan jag har bara tömts på energi. Jag kan inte koppla det till varken dålig sömn eller mat, det är bara tomt och det enda jag känner att jag behöver är att jag behöver sova.

En vilodag senare, eller som nu en tupplur, är det över, och nu är ögonen är perfekta igen. 

Om jag går tillbaka i bloggen skulle jag nog se att det händer ungefär en dag varannan månad, kanske. Inte ögonen, men resten. 

Nu ska jag kolla hur mycket jag hann jobba innan jag packade ihop. Jag hinner nog tio sidor till i alla fall innan vi ska åka.

Inga kommentarer: